Det var länge sedan det blev något spelat - inte sedan jag gick uppföljningspasset på golfkursen. Inte förrän efter några dagar var jag människa igen. Oj, vilken träningsvärk jag hade efter den helgen.

Ikväll skulle egentligen varit idealiskt att spela, bortsett från att jag var för trött efter jobbet. Men en kollega till mig tog idag initiativ till att spela tillsammans, på Danderyds 9-hålsbana. I och för sig inte förrän den 8 september, men alltid något. Så klart kommer jag spela innan dess, men jag vet inte riktigt när jag ska få tid. Kanske onsdag kväll, då borde jag kunna från jobbet i så pass god tid att jag hinner. 

Och så har jag hittat en till golfentusiastisk kollega. Nu hade han inte spelat sedan han var tonåring (vilket är läääänge sedan), men det var ju en trevlig egenskap ändå. Se där! Nu hör jag maken komma gåendes i gruset. Eller...? Nähä, det måste varit nån som bara gick förbi. Nåväl, jag ska ta och stänga av datorn ändå. 

Oj oj oj, är halvt orörlig efter en hård helg. I lördags morse började det med höstens första ridpass sedan början av juni. Det var väl i och för sig inte så vansinnigt jobbigt och varken igår eller imorse kändes det speciellt träningsvärkande eller stelt.

Men nu... oj oj oj. Efter två timmars golfkurs och därefter tre timmar på hård stol på golfteorikurs är jag halvt död. Under sista kvarten på teoripasset kändes det som att ryggen skulle gå av och när jag kom hem rasade jag handlöst ihop på sängen. Nu börjar jag känna mig litet piggare, efter att min kära make försett mig me té och ostbågar. Att sitta i soffan i två timmar har nog också hjälpt, men å andra sidan kan upplevelsen av att vara litet rehabiliterad lika gärna bero på att jag inte behöver röra på mig. Jag våndas inför att behöva åka till jobbet imorgon. Ska jag alls lyckas ta mig ur sängen?

Men dagen var ändå rolig. Det inleddes med en timma på rangen då jag gjorde av med sisådär 120 bollar. Hm. Det blir två i minuten, låter inte likt mig. Jag måste räknat fel. Hur som helst fick jag instruktioner att ta med mig därifrån. Jag ska hålla händerna närmare kroppen när jag tar stans. Sträcka ut vänsterarment mer i baksvingen (så mycket att det känns som att jag ska få kramp) och rotera mer i svingen så att jag inte bara använder armarna. Jag fick till några bra svingar när läraren stod och tittade, men allteftersom tiden led gjorde jag det också - och mot slutet kände jag mig helt kraftlös. Jag kommer aldrig bli en bra golfare när jag blir trött så fort! Pinsamt, jag är ju knappt mer än 40.  Fast när jag också kom ihåg att ta spjärn med högerfoten och tänka på atthålla mig ganska låg i framsvingen gick det inte så dåligt. Men bollen kom max iväg 110 meter. Visserligen blåste det rätt mycket motvind, men jag vet inte om jag kan skylla på det. Jag vet i vart fall att det inte är vindens fel att jag slår så ojämnt. Damen bredvid mig slog mycket bättre på det sättet. Inte så långt förvisso, men likadant varje gång. Medan jag varierar slagen mellan två och hundra meter i längt. Suck.

Sedan var det dags att chippa. Det var lärorikt att få veta att man ska ha vikten på foten i rörelseriktningen och att bollen ska ligga närmare bakre foten. Det är nog bara att öva vidare på det, tekniken är ju inte så svår. Slutligen visade hon pitchar och bunkerslag. Pitcharna var också intressanta - att klubbhuvudet ska hållas öppet och tyngden ska vara på framfoten om man vill att bollen ska komma iväg längre (och mer på bakfoten om slaget ska vara högre). Jag försökte prova på litet, men det gick rätt uselt. Övning återstår.

På teoripasset kunde jag bara konstatera att det var tur att jag läst på i förväg. Vi fick i smågrupper lösa olika problem som en påhittad golfare råkade ut för. Det var mycket nytt jag lärde mig men också mycket repetition. Men det är bra - det gäller att nöta in reglerna så att de sitter. Bland annat blev jag påmind om något jag gjort fel - jag har trott att man kan spela från två klubblängder från skärningspunkten till gulmarkerat vattenhinder, men det kan man alltså inte. Jag får försöka skriva ihop någon slags lathund för de problem som dyker upp ofta så att jag inte gör fel.

Även om det varit en rolig dag känns det för stunden som en omöjlighet för mig att bli bra på golf. Jag har svårt att minnas alla regler och lika svårt att slå bollen på rätt sätt. Så nu känns det mest bara jobbigt. Men kanske ter det sig litet ljusare när jag är något mindre utmattad...

Det kändes grymt att passera hålen när vi åkte till Smådalarö gård och veta att jag inte skulle få spela, och lika hårt var det att passera dem på väg därifrån utan att ens ha varit i närheten av dem. Jag hade trott att jag åtminstone skulle kunna kolla in banan, men dagarna var så fulla av program att det inte fanns någon som helst tid över till något annat än att arbeta, äta och sova.
 
Fast jag försöker trösta mig med att det säkert var en snorkfrökenbana, för man fick visst inte spela i vanliga skor.
 
Den var säkert urtrist jag missade nog inget alls. 
 
Jodå.
 
Fast imorgon får jag ändå spela, då är det uppföljningspass på golfkursen jag gick i våras. Har pluggat regler under dagen för att inte göra bort mig totalt men känner att jag har noll koll. Jaha - man får inte spela från flagglinje om man droppat utan plikt. Åhå - man får visst ta stans från out-of-bounds. Och flagglinjen tas ut från SISTA gången bollen skar hindrets gräns. Och om man av misstag plockar upp medspelarens boll från fairway är det ETT slag man pliktar. Och hur var det nu om man råkar spela på någon annans boll? Eller om man lägger tillbaks sin boll på fel markeringsmärke på green? Svårt! Jag undrar om inte min hjärna håller på att vittra sönder för jag har jättesvårt att komma ihåg allt. Fast ibland är det extra knepigt, som när en källa hävdar att man får droppa på flagglinje när man droppar från bunker och någon annan hävdar att man inte alls får det. Jag har inte en aning om hur det ligger till. Suck, känner mig bara trög och korkad och har minne som en guldfisk. Ska ta en en vända till i regeltesten innan jag slår igen datorn.

Undrar hur det är för andra, kan de verkligen allt? Eller är min hjärna för trång?

Sitter på tåget på väg till Smådalarö gård för ett styrelseinternat. Det grämer mig rätt ordentligt att jag inte lyckades få officiellt handikapp innan jag skulle hit (det var planerat sedan i maj) och därför inte får spela på den bana som ligger vid anläggningen. Utifrån texten på deras hemsida låter den SÅÅÅ rolig. Skit skit skit vad tråkigt. Buäääää.

Jag funderade i och för sig på att ta med mig puttern och nån mer klubba, bara för att ta udden av värsta golflängtan och -abstinensen på deras övningsgreen och range, men det kändes mest bara bökigt. Speciellt som jag inte vet om jag kommer få tid att spela något. Både dagens och morgondagens program är ganska fullt, så det är möjligt att jag kommer stupa i säng ikväll utan en tanke på golf. 

Å andra sidan är det lika möjligt att jag med sorg och längtan kommer promenera banan och sucka djupt över att jag inte har klubba och bollar med mig.

Nåja. Jag överlever. Men synd är det!

Vi tog ännu en runda i söndags kväll utan räkning. Varsin egen boll och en gemensam som vi slog vartannat slag på. Den gemensamma bollen vann överlägset, gick på par på 3-4 hål! Ja, nu räknade vi i och för sig inte så jag vet inte riktigt hur det gick för min boll, men jag hade nog ändå märkt om det gått SÅ bra för den. Akilleshälarna var de vanliga. Tre år innan jag kom över på andra hålet. I vattnet på sjunde. Out of bounds på nionde. Jaja.

Men nu är semestern slut definitivt, vilket betyder att jag inte ska skriva om golf denna tisdagsförmiddag utan istället ta itu med jobb. Har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra av den här bloggen. Jag har en jobb-blogg (http://blogs.su.se/stiel) som fram till startandet av den här bloggen också innehöll en del om golf. Och förresten också en massa annat som inte hade ett jota med jobbet att göra. Jag brukade inte blogga där under semestrar och andra ledigheter, och den har därför vilat sedan slutet av juni. Men hur ska jag göra nu? Det verkar litet väl arbetsamt att både ha en jobb-blogg och en golf-blogg. Golf-bloggen har ju dessutom inte BARA handlat om golf. Vilka är alternativen?

 1. Pladdra fritt i båda bloggarna. Inget bra alternativ, det skulle jag inte hinna.

2. Pladdra i jobb-bloggen som vanligt och hålla golfbloggen ren från allt som inte har med just golfen att göra. Men då kommer det inte bli lika ofta skrivet här, i synnerhet som jag inte har lika mycket tid att ägna mig åt golf nu när jag börjat jobba igen.

3. Pladdra i golfbloggen som vanligt och hålla jobb-bloggen fri från allt som inte har med jobbet att göra. Fast då faller liksom poängen med jobb-bloggen, för hur kul är det att BARA skriva (eller läsa...) om sådant som har med jobb att göra?

Hm... svårt. Men det lutar nog åt alternativ två. 

Igår gav vi oss ut på banan igen, och nu skulle jag omsätta de fina svingarna i praktik igen!

Fast det gick jättedåligt! :-0 För maken med. På första hålet hamnade jag helt snett, sen i bunker. På andra hålet hamnade jag helt snett, sen i vattnet. Sen i vattnet igen. På tredje hålet toppade jag och bollen gick två meter. Sen hamnade jag i vattnet. På fjärde hålet puttade jag ihjäl mig. På femte hålet också. På sjätte hålet gick utslaget 50 meter. På sjätte hålet slutade jag räkna poäng.

När jag slutade räkna poäng var jag sur och ledsen och allt kändes bara meningslöst. Men efter slutad räkning kom det fina - det blev KUL igen! Så på sjunde hålet kunde jag glädjas åt mitt längsta slag nånsin (litet snett, men än sen - antalet slag spelade ju ingen roll). På åttonde hålet kom jag (på andra försöket från tee) direkt upp på green (nästan i vart fall). Och på nionde hålet gjorde jag ett nytt längdrekord - som dessutom var rakt.

Det är två saker jag tar med mig från gårdagens golfrunda. Det ena var (vad jag tror var) ett sätt att slå rakt och långt. När jag under baksvingen liksom gräver ner högerfotens tår i marken och under framsvingen stadigt trycker ifrån med högerbenet - då verkar det som att svingarna går mycket rakare och längre än annars. 130-140 meter kom jag upp i med metalwoodtrean! Nå, fortfarande inte så långt om man jämför med andra - men för mig är det superlångt!

Den andra lärdomen var till och med ännu viktigare. När jag surar ihop för att poängen lyser med sin frånvaro går det alldeles utmärkt att helt enkelt sluta räkna de §%&# poängen. Och då blir det roligt att spela igen! :-) Det är tidernas trix! Med det i bakfickan GÅR det ju aldrig att ha en misslyckad runda! Antingen är det kul och går bra, eller så är det helt enkelt bara roligt. Kruxet med att räkna poäng är att de bra sakerna man gör på något konstigt sätt försvinner ur medvetandet om man gör något klantigt som gör att det inte blir några poäng. Men utan räknande går det lätt att glädjas åt det som faktiskt GÅR bra, oavsett om t.ex det tjusiga utslaget följs av femtioelva usla puttar. 

Å vilken UNDERBAR kväll jag har haft! Vid sextiden gav jag mig ut till golfbanan. Övade först litet på puttar, slog sedan några bollar på rangen och gav mig sedan ut på banan. Det var fuktigt och svalt även idag, så det var ganska folktomt också den här gången. Och maken hade annat för sig denna kväll, så jag spelade på egen hand. Det går nästan inte att beskriva hur absolut ljuvligt det är på banan när allt är fuktigt, kallt och grönt. Allt är stilla, bara några fåglar skränar från dammarna. Jag kan inte komma på något mer själsligt vilsamt än höstkvällar ensam ute i naturen.

Just ja, spelet. Det gick faktiskt alldeles strålande. Eftersom jag gled runt i ensamt majestät passade jag på att spela två bollar liksom senast. Den sammanlagda poängen blev inte direkt imponerande - 15 respektive 14 poäng (i och för sig bättre än vanligt, men fortfarande under 18), men alla missar var samlade på banans tre längsta hål. Och jag är trots allt ändå inte missnöjd med de hålen heller. Utslagen var på samtliga hål (utom ett, återkommer till det) längre och rakare än någonsin. Min metalwoodtrea känns helt otroligt bra. Nåja, jag hamnade snett några gånger även med den - men i stort sett så var alla utslag helt sagolika. Obs. att jag inte har SÅ stora anspråk på vad som kvalificerar för att vara sagolikt. Men ändå - utslagen var oftast sisådär 115-120 meter långa. Och för mig är det JÄTTEbra! Det roligaste var kanske ändå hål sju, det som skärs av av ett vattenhinder direkt innan green. Först fegspelade jag med järnsjuan med planen att hamna innan hindret och sedan få över den med sextiogradersklubban. Men det gick inte riktigt som jag tänkt mig där. Medelst en rak bana (ackompanjerad av gräsfras) pluffade bollen iväg sisådär 70 meter och slutade rullan långt innan jag hunnit ut ur ruffen. Efter det kändes det mest bara fånigt att försöka spela säkert. Jag kom på att jag på tidigare hål fick iväg bollen 115 meter, så varför skulle det inte gå att ta sig några meter till och därmed ta mig över vattnet redan från början? Och det var ju ingen där för att se mina övningar, så vad f-n - jag plockade fram metalwoodtrean och... se där! Bollen landade på andra sidan vattnet! Hade jag varit litet vigare skulle jag slagit frivolter, men jag nöjde mig med att le MYCKET brett för mig själv. Att bollen sedan hamnade i tillfälligt vatten i en bunker var en ren olyckshändelse. Än sen? Fri dropp för det gäller ju även i bunkrar (slog jag sedan upp när jag kom hem till regelboken).

Det var också kul att på flera andra hål komma upp på green på två slag.  På ett kom jag till och med upp på ett slag (fast det var hål tre och det är så enkelt att det nästan inte kan räknas som en merit).

Hade inte puttandet gått sämre än vanligt skulle jag utan problem kommit upp i de eftersträvade 18 poängen. Fast nu räknas ju även puttandet, så det resonemanget får stanna där.

Som extra bonus lyckades jag även klara mig utan att förlora några bollar på vägen. Jag hamnade i och för sig i ett vattenhinder en gång, men det är så torrt nu att bollen var lätthittad.

Avslutningen var dock litet småtråkig. Båda utslagen var bra (förstås!), men sedan var det grästuvor, ojsan, hoppsan, ajdå och oj-hur-gick-det-där-till? Fast det lägger jag åt sidan. Inatt ska jag drömma vidare om mina fabulöst långa (jaja..) och raka utslag. Tryggt, stabilt, rakt och helt helt underbart.

Så är vi hemma igen efter bröllopsbesöken! Ja, vi har varit hemma sedan i söndags kväll, men det har inte funnits något att rapportera på golffronten. Men igår gav vi oss iväg för att spela och banan var i stort sett tom eftersom det var kallt och småduggade. Eftersom vi inte hade någon efter oss passade vi på att spela två bollar var.

I början gick det strålande - 3 poäng på första hålet, 1 på andra (första gången i världshistorien som jag får poäng på det), 2 poäng på  trean, 4 poäng på fyran, två poäng på femman.... ja - ni hör! Det gick strålande! Men sedan...

Noll poäng på varje hål därefter.

Boll nummer två var ungefär likadant, men litet mer utspridning över hela banan.

Jag har inte en aning om vad jag ska lära mig av att det gick så mycket bättre första halvan. Men det jag faktiskt kan ta med mig är att det gick riktigt bra att slå med metalwood-trean. I stort sett varje utslag gick rakt. Även järnfyran funkade bra. Jag tror det var något med att jag var stadigare i nedåtbanan i första halvan av framsvingen - det kändes annorlunda i vart fall, även om jag inte riktigt kan beskriva det. Och så slog jag litet längre än vanligt också. Fast inte så långt att jag kom över vattenhindret på sjuan (där går en damm rakt mellan fairway och green, precis så långt bort att jag alltid landar där om jag använder fyran, femman eller metalwoodtrean (ska använda sjuan nästa gång...)). 

Sen tror jag iofs att jag också hjälptes av att greenerna var litet blötare i början av rundan, det slutade regna vid hål två. Bollarna rullade litet långsammare då. Fast det kanske inte alls hade med saken att göra. 

Hur som helst ser jag fram emot nästa gång! Och jag ser också fram emot en golfhöst! Det var fantastiskt mysigt att gå omkring på banan i regn och rusk!