Idag ska vi åka och spela på Väddö GK! Vi var där och spelade med ett par vänner förra året och det var helt helt underbart. Vi har spelat intensivt senaste veckan, jag själv med motivet att jag åtminstone inte ska vara pinsamt långsam. Jag är den enda i sällskapet utan officiellt handikapp.

 Senast spelade vi igår (7 ynka poäng över 9 hål), och jag jobbade då mest med svingen. Det är RIKTIGT svårt att hålla ordning på allt. Något ytterligare nytt jag lärde mig var att jag ska börja rotera höfterna i början av nedåtsvingen. Tidigare trodde jag att de skulle komma sist (och följaktligen har jag alltid undrat vad man ska med dem till, eftersom varken gjort från eller till när det gäller hastigheten), men nu när jag använde dem innan armarna så fick jag bättre skjuts på bollen. Tyvärr träffar jag bollen lika illa eller kanske till och med ännu sämre än tidigare, så den här lärdomen ger mig åtminstone än så länge inga extrapoäng. Förutom höften ska jag också komma ihåg att inte dra bak klubban så mycket i baksvingen, snärta med handlederna, hålla kvar vinkeln i högerknäet, ha huvudet över axeln, stå litet närmare bollen, ... det känns som att det inte är någon ände på allt jag måste komma ihåg. Just ja, ha ryggen mot bollriktningen överst i baksvingen också. Det känns som ett mirakel varenda gång jag lyckas få iväg bollen.

Och jag får se om det här gör att jag få några fler poäng på Väddö det här året. Förutom att jag spelar illa även till vardags vaknade jag imorse med ont i halsen och litet lätt feber. Men inte värre än att jag kan spela. För att avstå från dagens runda behövs det mer än en ynka liten sommarförkylning.

 Jag har hoppat över en skrivdag här av den utmärkta anledningen att tiden inte räckt till eftersom jag varit på golfbanan. Därmed inte sagt att jag blir bättre på golf, men regelbundna läsare vet ju att det i detta fall inte finns något som helst samband mellan mycket spel och många poäng.

Det blev mycket riktigt spel i förrgår kväll, på Söderbys niohålsbana. Tyvärr gick det förfärligt uselt för mig. Fast jag vet inte riktigt varför. Jag var inte inne och rotade i ruffen speciellt mycket och jag var bara i vattnet två gånger. Och så i en bunker ett par gånger. Hm... ja, kanske var det inte så konstigt ändå. Det gäller att koncentrera alla missar till ett fåtal hål, det funkar inte att som jag sprida ut dem över många. Kvällens framgångar kröntes av att en av bilens bakbromsar överhettades, så det blev till att lusköra hem från banan för att nästa dag uppsöka bilverkstad. 

Dagen efter detta inledde jag med andra ord med att hitta en bilverkstad som kunde reparera bromsarna. Det enda jag fann var en audiauktoriserad expressverkstad. Det är ungefär lika dyrt som det låter, men vad göra? Medan bilen var på verkstaden cyklade jag och maken ut till jaguar-banan för att träffa systersonen Victor för litet spel. Efter en runda ringde verkstaden för att tala om att bilen var färdig, så jag cyklade in till stan igen för att hämta bil och åkte därefter ut till banan igen för en andra runda. 

Denna andra runda inleddes med att jag fick låna Victors järnåtta med kolfiberskaft. Vilken annorlunda viktfördelning det blev i klubban! :-o Jag fortsatte låna hans klubbor för utslag under resten av rundan, och jag inbillar mig att det gick bättre (å andra sidan är jag bra på att inbilla mig saker). Jag ska få låna hans järnfemma när vi åker till Väddö för att spela, får se om det blir någon skillnad. Om det känns bra funderar jag faktiskt på att köpa någon utslagsklubba med kolfiberskaft, kanske en fyra. Min driver har jag inte alls kommit överens med hittills, så den får nog stå kvar i bagen till nästa säsong. Och de andra metalwoodklubborna går det också dåligt med. Jo, visst träffar jag bollen - men den slicar nästan varenda gång.

Jag får se om det blir något mer spel i helgen. Jag har inte riktigt fått ordning på svingarna och puttarna efter att jag börjat spela efter råden jag fick från faddern i början av veckan. Sannolikt kommer jag i vart fall att putta med min gamla stil på Väddö, för att inte helt putta bort mig. Med nya sättet har jag noll avståndskänsla och även riktningen blir det litet si och så med. 

Sitter och väntar på att pastan ska koka klart och sedan ska jag ägna mig åt en bok ett tag innan maken kommer hem och vi åker ut till golfbanan för att spela en runda. Jag har dock redan hållit i klubban tidigare idag, när jag efter avhämtande av bilen från mekanikern råkade åka förbi en range och råkade ha med klubborna i bilen. Oj, vilken tillfällighet. ;-) 

Det gick ungefär som vanligt. Det vill säga, slagen gick rakt men var korta. Provade på att spela med järnfyran (vilket annars brukar gå mer än lovligt dåligt), och det funkade rätt okej. Det vill säga, det gick inte så långt - men i vart fall rakt. Och fingrarna mår bra igen, så det ska nog gå bra att spela i eftermiddag. 

Nu har maken fått sitt officiella handikapp! Scorekort är inlämnat och registrerat, så nu kan han vara markör åt mig den fjärran dag då jag lyckas skrapa ihop tillräcklig med poäng från röd tee. Idag var inte en sådan dag. Puttarna gick absolut uruselt och mycket övrig likaså, vilket jag kanske möjligen delvis kan skylla på att det är litet svårt att spela bra när man försöker nöta in nya rörelsemönster. Dessutom fick jag ont i ett finger under spelandet och framemot sista hålet gjorde det så ont att jag inte kunde spela klart. Jag vet inte vad jag gjort, kanske spelat för mycket? Har spelat fredag, lördag, måndag och tisdag. Ska nu pausa i vart fall ett par dagar (eller hur lång tid det nu tar för fingret att må bättre igen.)

Bollar har vi också att spela med. Jag fick idag de bollar från floridabollen.nu som jag beställde förra veckan. 

Idag var det då dags för rundan med fadder. Jag var litet nervös för den eftersom det hade gått så dåligt att spela de senaste två gångerna, och dessutom var det Söderbys teorilärare som var vår fadder - så jag tänkte att jag säkert skulle göra massor av fel.

Men rundan gick rätt bra. Han varnade i början av den att han skulle prata massor under rundan, men det visade sig att han inte alls hade speciellt mycket att klaga på. Den enda egentliga missen jag gjorde var att jag stod i makens puttlinje en gång, annars var det bara missar jag gjorde medvetet eftersom jag visste att det inte spelade någon roll i de lägen jag var. Spelet gick rätt bra, även om jag i och för sig bara fick 12 poäng. Och som grädde på moset fick vi veta att det räckte med att lämna in ett godkänt scorekort för att få officiellt handikapp - jag trodde att det behövdes en godkänd runda, två ytterligare rundor och en fadder-runda. Det här betyder att maken kan lämna in sitt godkända scorekort imorgon, och vips kommer han då ha sitt officiella handikapp. Och det betyder i sin tur att jag alltid (för jag spelar nästan bara med honom) kommer att ha en godkänd markör med mig, och alltså kommer att få mitt handikapp så snart jag gör en godkänd runda - något som inte borde ta speciellt lång tid. Kära okunniga faddern trodde att jag skulle kunna få det på nästa runda, men jag gissar att han inte baserade den optimismen på kännedom om att jag hittills spelat närmare 50 rundor sammanlagt. Jag sade att jag spelat "några rundor" hittills, utan närmare precision, och då ändrade han det till att jag nog kommer att få mitt handikapp om ett par tre ytterligare rundor. Hur hans gissning skulle låta om han känt till den fulla innebörden av "några" ville jag inte ta reda på.

Det kanske bästa med rundan var dock att jag fick flera råd av honom när vi var klara. Den som följt den här bloggen vet säkert att jag ideligen kommer med idéer om vad jag ska göra för att förbättra mitt spel, men att inga av dessa någonsin fungerat (utom möjligen "håll tyst och fortsätt slå", den tror jag fortfarande på), men hans råd ska jag faktiskt följa. Jag noterar dem här så att jag kommer ihåg:

1. När jag puttar: "knacka" inte bollen och håll händerna stilla. Det är bara axlarna/armarna som ska följa med. Och följ igenom putten. Tillägg från maken: Håll inte armarna stelt spikraka, de kan vara lätt böjda.

2. När jag chippar: Händerna ska komma före bollen. Vikten ska ligga på den främre foten. Händerna ska vara före bollen även när jag slagit igenom. Och det är axlarna/armarna som ska röra sig, inte händerna. Alltså i princip samma sak som när jag puttar. Jag övade litet på det här på rangen efter rundan, och det verkade som att det fungerade bra. Jag fick också veta att det som bestämmer höjden på bollen är vilken klubba jag använder. Det här är helt annorlunda än vad jag fick lära mig på grönt-kort-kursen, där vinkeln istället skulle bestämmas av var jag lade tyngdpunkten. Det vill säga, där använde vi samma klubba hela tiden, men ändrade vinkeln på den.

3. När jag slår längre slag: Ha kortare baksving för att få bättre kontroll över klubban med fler rena träffar som följd. Det känns som att jag med denna runda tagit ett rejält kliv närmare mitt officiella handikapp. Tack Åke för bra fadderskap!

Förhoppningsvis kommer jag att träna på detta redan imorgon bitti. :-) 

Alltså. Nu börjar jag bli ordentligt irriterad. Åkte till rangen igår för att praktisera "håll tyst och fortsätt slå" och trodde i min enfald att det åtminstone till slut skulle gå bra med svingarna. Icke så. Haveri havera haveralla. Oj oj oj vad jag inte längtar efter att demonstrera mina katastrofdåliga svingar för faddermannen imorgon.

Ska jag sluta? Ska jag ge upp?

Hm. Jag har ingen naturlig fallenhet för att ge upp sådant jag givit mig in på (envishet ersätter i många fall talang), men det här börjar ju bli löjligt.

Igår åkte vi och spelade på ett bana vi inte varit på förut - Edenhofs 9-hålsbana. Jag tror att man måste ta ett flygfoto för att göra banan rättvisa, för bilder tagna från marknivå säger inte speciellt mycket eftersom banans främsta kännetecken är att den är: PLATT. Jag tror det här är den plattaste bana jag någonsin sett! :-D  Nåväl, jag gillade den på sätt och vis ändå. Den var myggfri och ljuvligt lugn, helt kringgärdad av skog med endast en lokal bilväg inom hörhåll. Och greenerna var i de flesta fall mycket fina - dessutom litet kul att många av dem var upphöjda så att det (för mig som nybörjare...) blev litet utmaning att ta sig upp på dem utan att rulla ner på andra sidan.

Banan har 5 par-4-hål och 4 par-3-hål och långa breda fairways. Med andra ord, en utmärkt bana för nybörjare att slå långt och rakt.  Eftersom jag är förfärligt dålig på att slå långt så blev det ynka 8 poäng. Men jag ska inte vara helt missnöjd ändå, för slagen gick i de allra flesta fall rakt och jag gjorde en del fina inspel till green. Fast det är klart, det skulle ju varit kul att få några fler poäng. Men det är bara att gå till rangen och nöta.

Igår fick jag i vart fall något slags mentalt genombrott på rangen. Det började med att det gick lika dåligt som vanligt. Toppa - toppa - duffa - slå snett - toppa... etc. Maken hade gått iväg för att göra något annat, så det hände liksom inget av att bli tjurig. Så efter att ha stått i någon minut och kontemplerat över vilka alternativ jag stod inför (Tjura? Nej, bara tråkigt. Sluta spela? Nej, jag kan ju inte ge upp. Hävda att det var orättvist att det gick så dåligt? Nej, vem skulle lyssna?) så fortsatte jag helt enkelt att slå. jag hämtade en hink till och bara slog och slog och slog. Och efter en liten stund gick varenda slag bra. Ja - de gick förstås fortfarande inte speciellt långt - men det blev rena träffar och raka bollar. Så min medicin mot frustrationen blir framöver den tråkbrutala: Håll tyst och fortsätt slå.

Har nu förresten bokat in en fadder-runda på måndag. Jag vet inte riktigt vad en fadder-runda är till för, men det är obligatoriskt för att få officiellt handikapp, så det är bara att göra. Och det lär väl visa sig när jag kommer dit. 

Och så har jag beställt nya bollar från floridabollen.nu. Inte för att det är någon akut brist i bollkorgen, men det är litet trevligt att fylla på ändå. Det är extremt najs att inte behöva ägna en massa speltid åt att leta efter bollar av ekonomiska skäl.

Igår blev en riktig golfdag - rangespel på Söderby, två rundor på Uppsala GK:s 9-hålsbana och slutligen putt-tävling på Jaguar Golf Academy. Systersonen den äldre var med och spelade och systersonen den yngre var caddie åt sin bror. En mycket duktig caddie visade det sig, tålmodig, glad och en fena på att hitta bollar och begagnade peggar (barn är sååå användbara när det gäller att hitta saker på marken).

Hur som helst. Spelet gick väl sisådär för min egen del. Trots att svingarna gick bra på rangen gick de sämre på utslagen, så jag samlade inte ihop mer än 9 poäng på första niohålsrundan och 12 på andra. I och för sig, på sätt och vis är det väl acceptabelt eftersom det var en ny bana för mig och jag nu för blott andra gången spelade från röd tee och enligt slopetabell. Systersonen och jag avslutade rundorna mycket tjusigt med att spela på par på sista hålet. Jag med en härlig putt från några meters håll. Men jag måste absolut fila mer på puttandet. Ja, bortsett från filandet på chippandet, pitchandet och svingandet. Typ allt med andra ord.

Banan var bra. Greenerna perfekta och hålen omväxlande, roliga och vackra. Och ganska folktomma. Det enda jobbiga var myggen, men å andra sidan är det alldeles särdeles bra koncentrationsträning att försöka slå ut när man har 50 mygg i ansiktet. Så dit åker vi absolut igen! :-) Något extra bra med banan var förresten att en del av hålen hörde till stora banan, så det kändes som att vi nu spelade litet mer "på riktigt". Ja, visst är Söderbys hål också riktiga - men det är svårt för dem att slå hålen på en 18-hålsbana. 

Men idag blir det nog ingen golf. Några vänner kommer över och fikar i trädgården i eftermiddag, och både jag och maken är litet lätt möra efter gårdagens golftimmar. Fast å andra sidan...