Idag var det då dags för rundan med fadder. Jag var litet nervös för den eftersom det hade gått så dåligt att spela de senaste två gångerna, och dessutom var det Söderbys teorilärare som var vår fadder - så jag tänkte att jag säkert skulle göra massor av fel.

Men rundan gick rätt bra. Han varnade i början av den att han skulle prata massor under rundan, men det visade sig att han inte alls hade speciellt mycket att klaga på. Den enda egentliga missen jag gjorde var att jag stod i makens puttlinje en gång, annars var det bara missar jag gjorde medvetet eftersom jag visste att det inte spelade någon roll i de lägen jag var. Spelet gick rätt bra, även om jag i och för sig bara fick 12 poäng. Och som grädde på moset fick vi veta att det räckte med att lämna in ett godkänt scorekort för att få officiellt handikapp - jag trodde att det behövdes en godkänd runda, två ytterligare rundor och en fadder-runda. Det här betyder att maken kan lämna in sitt godkända scorekort imorgon, och vips kommer han då ha sitt officiella handikapp. Och det betyder i sin tur att jag alltid (för jag spelar nästan bara med honom) kommer att ha en godkänd markör med mig, och alltså kommer att få mitt handikapp så snart jag gör en godkänd runda - något som inte borde ta speciellt lång tid. Kära okunniga faddern trodde att jag skulle kunna få det på nästa runda, men jag gissar att han inte baserade den optimismen på kännedom om att jag hittills spelat närmare 50 rundor sammanlagt. Jag sade att jag spelat "några rundor" hittills, utan närmare precision, och då ändrade han det till att jag nog kommer att få mitt handikapp om ett par tre ytterligare rundor. Hur hans gissning skulle låta om han känt till den fulla innebörden av "några" ville jag inte ta reda på.

Det kanske bästa med rundan var dock att jag fick flera råd av honom när vi var klara. Den som följt den här bloggen vet säkert att jag ideligen kommer med idéer om vad jag ska göra för att förbättra mitt spel, men att inga av dessa någonsin fungerat (utom möjligen "håll tyst och fortsätt slå", den tror jag fortfarande på), men hans råd ska jag faktiskt följa. Jag noterar dem här så att jag kommer ihåg:

1. När jag puttar: "knacka" inte bollen och håll händerna stilla. Det är bara axlarna/armarna som ska följa med. Och följ igenom putten. Tillägg från maken: Håll inte armarna stelt spikraka, de kan vara lätt böjda.

2. När jag chippar: Händerna ska komma före bollen. Vikten ska ligga på den främre foten. Händerna ska vara före bollen även när jag slagit igenom. Och det är axlarna/armarna som ska röra sig, inte händerna. Alltså i princip samma sak som när jag puttar. Jag övade litet på det här på rangen efter rundan, och det verkade som att det fungerade bra. Jag fick också veta att det som bestämmer höjden på bollen är vilken klubba jag använder. Det här är helt annorlunda än vad jag fick lära mig på grönt-kort-kursen, där vinkeln istället skulle bestämmas av var jag lade tyngdpunkten. Det vill säga, där använde vi samma klubba hela tiden, men ändrade vinkeln på den.

3. När jag slår längre slag: Ha kortare baksving för att få bättre kontroll över klubban med fler rena träffar som följd. Det känns som att jag med denna runda tagit ett rejält kliv närmare mitt officiella handikapp. Tack Åke för bra fadderskap!

Förhoppningsvis kommer jag att träna på detta redan imorgon bitti. :-) 

Alltså. Nu börjar jag bli ordentligt irriterad. Åkte till rangen igår för att praktisera "håll tyst och fortsätt slå" och trodde i min enfald att det åtminstone till slut skulle gå bra med svingarna. Icke så. Haveri havera haveralla. Oj oj oj vad jag inte längtar efter att demonstrera mina katastrofdåliga svingar för faddermannen imorgon.

Ska jag sluta? Ska jag ge upp?

Hm. Jag har ingen naturlig fallenhet för att ge upp sådant jag givit mig in på (envishet ersätter i många fall talang), men det här börjar ju bli löjligt.

Igår åkte vi och spelade på ett bana vi inte varit på förut - Edenhofs 9-hålsbana. Jag tror att man måste ta ett flygfoto för att göra banan rättvisa, för bilder tagna från marknivå säger inte speciellt mycket eftersom banans främsta kännetecken är att den är: PLATT. Jag tror det här är den plattaste bana jag någonsin sett! :-D  Nåväl, jag gillade den på sätt och vis ändå. Den var myggfri och ljuvligt lugn, helt kringgärdad av skog med endast en lokal bilväg inom hörhåll. Och greenerna var i de flesta fall mycket fina - dessutom litet kul att många av dem var upphöjda så att det (för mig som nybörjare...) blev litet utmaning att ta sig upp på dem utan att rulla ner på andra sidan.

Banan har 5 par-4-hål och 4 par-3-hål och långa breda fairways. Med andra ord, en utmärkt bana för nybörjare att slå långt och rakt.  Eftersom jag är förfärligt dålig på att slå långt så blev det ynka 8 poäng. Men jag ska inte vara helt missnöjd ändå, för slagen gick i de allra flesta fall rakt och jag gjorde en del fina inspel till green. Fast det är klart, det skulle ju varit kul att få några fler poäng. Men det är bara att gå till rangen och nöta.

Igår fick jag i vart fall något slags mentalt genombrott på rangen. Det började med att det gick lika dåligt som vanligt. Toppa - toppa - duffa - slå snett - toppa... etc. Maken hade gått iväg för att göra något annat, så det hände liksom inget av att bli tjurig. Så efter att ha stått i någon minut och kontemplerat över vilka alternativ jag stod inför (Tjura? Nej, bara tråkigt. Sluta spela? Nej, jag kan ju inte ge upp. Hävda att det var orättvist att det gick så dåligt? Nej, vem skulle lyssna?) så fortsatte jag helt enkelt att slå. jag hämtade en hink till och bara slog och slog och slog. Och efter en liten stund gick varenda slag bra. Ja - de gick förstås fortfarande inte speciellt långt - men det blev rena träffar och raka bollar. Så min medicin mot frustrationen blir framöver den tråkbrutala: Håll tyst och fortsätt slå.

Har nu förresten bokat in en fadder-runda på måndag. Jag vet inte riktigt vad en fadder-runda är till för, men det är obligatoriskt för att få officiellt handikapp, så det är bara att göra. Och det lär väl visa sig när jag kommer dit. 

Och så har jag beställt nya bollar från floridabollen.nu. Inte för att det är någon akut brist i bollkorgen, men det är litet trevligt att fylla på ändå. Det är extremt najs att inte behöva ägna en massa speltid åt att leta efter bollar av ekonomiska skäl.

Igår blev en riktig golfdag - rangespel på Söderby, två rundor på Uppsala GK:s 9-hålsbana och slutligen putt-tävling på Jaguar Golf Academy. Systersonen den äldre var med och spelade och systersonen den yngre var caddie åt sin bror. En mycket duktig caddie visade det sig, tålmodig, glad och en fena på att hitta bollar och begagnade peggar (barn är sååå användbara när det gäller att hitta saker på marken).

Hur som helst. Spelet gick väl sisådär för min egen del. Trots att svingarna gick bra på rangen gick de sämre på utslagen, så jag samlade inte ihop mer än 9 poäng på första niohålsrundan och 12 på andra. I och för sig, på sätt och vis är det väl acceptabelt eftersom det var en ny bana för mig och jag nu för blott andra gången spelade från röd tee och enligt slopetabell. Systersonen och jag avslutade rundorna mycket tjusigt med att spela på par på sista hålet. Jag med en härlig putt från några meters håll. Men jag måste absolut fila mer på puttandet. Ja, bortsett från filandet på chippandet, pitchandet och svingandet. Typ allt med andra ord.

Banan var bra. Greenerna perfekta och hålen omväxlande, roliga och vackra. Och ganska folktomma. Det enda jobbiga var myggen, men å andra sidan är det alldeles särdeles bra koncentrationsträning att försöka slå ut när man har 50 mygg i ansiktet. Så dit åker vi absolut igen! :-) Något extra bra med banan var förresten att en del av hålen hörde till stora banan, så det kändes som att vi nu spelade litet mer "på riktigt". Ja, visst är Söderbys hål också riktiga - men det är svårt för dem att slå hålen på en 18-hålsbana. 

Men idag blir det nog ingen golf. Några vänner kommer över och fikar i trädgården i eftermiddag, och både jag och maken är litet lätt möra efter gårdagens golftimmar. Fast å andra sidan... 

Senaste spelet för ett par dagar sedan var inledningsvis MER än frustrerande. Av 25 bollar på rangen fick jag blott iväg fyra som var i närheten av att vara godkända. Övriga toppades, duffades, missades, slogs iväg med fel del av bladet och så vidare. Eftersom jag är en konstruktivt lagd person satte jag mig ner på en stock för att tjura och kom efter en stund fram till att jag är helt värdelös på allt (inklusive att sjunga) och att jag aldrig mer skulle spela golf. Eftersom min make, till skillnad från hans hustru, inte har en doktorsexamen i socialpsykologi lyckades han  komma förbi min besvikelse och föreslog för N:te gången i ordningen att jag skulle försöka pegga vid utslaget. Jag har tidigare sagt att jag inte ville det, eftersom en av lärarna på golfkursen sagt att det var dumt att göra. Men eftersom alternativet nu var att helt sluta så tänkte jag att det väl inte kan skada att prova att göra som läraren sagt att man inte skulle. Och... :-o

Plötsligt gick alla slag rakt och längre än vanligt. Nu var det ju helt busenkelt att få iväg bollen!  Jihaa! (finns det förresten något samband mellan utropen "jihaa!" och "jihad"?) (värt att fundera på)

Så till slut traskade vi iväg till banan och där fortsatte de oerhörda framgångarna. Sju poäng fick jag! :-D Nåväl, jag är faktiskt INTE ironisk, för jag spelade nu för första gången från röd tee och utifrån poängtabellen istället för 150-meters markeringen med nybörjarhandikapp - så jag räknade med ett rejält poängfall. Men det var faktiskt himla kul, för nu när bollarna gick längre så kunde jag spela med mer vinklade klubbor och därmed ha litet mer kontroll över hur långt bollen skulle rulla. Där jag tidigare spelade med järnfemman spelade jag nu med sjuan, och sjuan byttes mot nia. Att jag fick så pass få poäng berodde förresten mest på att jag var usel på att putta.

Jag hoppas verkligen att det här inte bara var en tillfälligt fungerande lösning (som de flesta andra har varit), för i eftermiddag ska vi spela tillsammans med systersonen och en kompis till honom på en bana som är ny för oss, Uppsala golfklubb i Läby. Det ska bli spännande!  Kanske ska jag gå ut i parken intill och övningschippa litet innan vi ger oss av för att spela?

Det här är litet jobbigt. Systersonen V håller på med sin grönt-kort-kurs och följde med till jaguar-banan häromdagen. Han var bättre än jag.

Maken försökte trösta sin alltmer barnsligt tjuriga fru (d.v.s. jag) med att V har spelat innebandy, fotboll och diverse annat bollrelaterad sedan han var under metern lång. Men är det ändå inte en gnutta orättvist? Eller måste jag inse att jag är helt hopplös på golf och aldrig någonsin kommer att bli bättre?

Vore det inte bättre om jag ägnade mig åt något jag har naturlig talang för? Fast. Det förutsätter förstås att det finns något sådant.

Äsch, jag kan lika gärna fortsätta med golfen som något av allt annat jag är motvindskämpande usel på.

Men en sak var kul med rundorna i vart fall, och det var att jag upptäckte att det gick att slå ganska långt med järn-nian. Nästa gång på rangen ska jag ägna mig åt den, för att se hur långt jag kan ta mig med den. Femman - min standardklubba - tar ibland bollen litet väl långt, plus att jag tror att bollen borde rulla kortare när jag slår med nian. Det här är nog en av de saker som gör att jag tycker att golf är kul; att klura på problem och olika slags lösningar. I och för sig har jag en litet kluven känsla inför problemlösandet, eftersom min obefintliga bollkontroll gör att det jag dag 1 finner vara en bra lösning inte ALLS fungerar dag 2. Så det känns inte alltid helt meningsfullt att försöka komma på lösningar. Men kanske ger det sig med tiden och mer övning.

Hm... hade egentligen inte tänkt spela idag, men jag kanske måste ge mig iväg en runda ändå.

Myggorna har invaderat Uppsala med omnejd. Det var inte bara på morgonkvisten (se bloggen 1 juli) som de blodtörstiga j-a gav sig ut på jakt, utan dygnet runt. Jag gav mig även på en runda i förrgår, men efter att jag skrapat ihop sisådär 5 poäng på halva banan (och mer precist: under ett puttförsök som snarast såg ut som en krigsdans) gav jag upp. Jag var inte ensamt mesig, jag såg flera ekipage som påbörjade banan men sedan mysteriöst hade lösts upp i intet framemot femte hålet.

Men igår gav vi oss ut igen, skam den som ger sig. Med 25-gradig värme, plaskblöt bana (det hade just åskregnat i 40 minuter) och  full sol. Och tjock luvtröja,tjocka arbetssbyxor, sockor och myggmedel. Nå, jag lyckades spela även om jag får tillstå att det var något litet varmt innanför denna massiva sköld. Alla slag gick rakt och fint och jag fick 3 poäng på flera hål. Jag fick till och med två poäng på tvåans hål (i och för sig med hjälp av dammvegetationen som bollen studsade på). Sammanlagt blev det 17 poäng, men det var inga större katastrofer någonstans på vägen. Dock spelade jag även den här gången från 150-metersmarkeringen och med nybörjarhandikapp, så egentligen räknas ju inte resultatet. Nästa gång ska jag faktiskt spela från vanliga utslaget och utifrån slopetabellen, även om det då kommer att bli ett drastiskt poäng- och dito humörfall. Men nu har jag spelat med godkända poäng några gånger, så det känns som att det börjar bli dags för den utmaningen.

Jag och maken åkte tidigt till golfbanan imorse, klockan sju eller nåt i den stilen var vi där. Mmmm, det här hade jag sett fram emot. Svalt, få spelare, underbar sommarmorgon.

Men.

Vad jag inte räknade med var myggorna. Redan på vägen till banan - ett par hundra meters grusväg mellan parkering och bana - fick jag veva som en väderkvarn för att inte bli helt sönderbiten. Sista biten sprang vi. Utslaget på första hålet gick bra, men uppe i skogsbrynet där greenen ligger var det tjockt med mygg. Självfallet hade jag shorts och linne på mig, så de hade massor av hud att attackera. På hål två och tre var det litet mindre viftande, men på fyrans tee (uppe i ett buskage) var det dags igen. Och likaledes på green, i ett skogsbryn. Femman brydde jag mig inte ens om att slå ut från, eftersom tee ligger en bit uppe i skogen. Samma sak med sjuan och nian. Dessutom började jag bli rätt trött av allt mitt vildsinta armviftande (blir inte lättare av att ha en golfbag på axeln). Och de ställen det gick att spela från gick inte bra de heller, hela rundan bara totalhavererade. Nästa gång är det jag som har myggmedel i långbyxfickan och långärmad munkjacka på mig. Det här var bara plågsamt, inte det minsta kul.

:-(

Och sedan var det bara att rusa längs skogsvägen till bilen.