Det har varit mycket att göra på jobbet de senaste dagarna så jag har inte hunnit uppdatera bloggen trots att jag spelade för några dagar sedan och då fick 19 poäng. Även om alla slag förstås inte var perfekta så var de åtminstone raka, och med mitt nya supervapen pitch-klubban känns jag oslagbar. Jag slog exempelvis maken med 6 poäng. :-)

Jag vet inte om det bara var tur eller varför jag spelade så bra, men det kan möjligen ha att göra med att jag spelat varannan dag den här veckan. Så det kändes trist att inte kunna spela igår. Men jag ska försöka göra ett försök att komma iväg ikväll. Oj oj vad det är roligt när det går bra.

Nästa gång jag spelar kommer jag återigen lämna trätrean hemma och istället ta med järntrean. Jag slicar något förskräckligt med träklubban, vet inte varför. Men det löser sig säkert längre fram, men just nu (speciellt som banan är så kort) håller jag mig till det som fungerar. Ja, järntrean har jag i och för sig inte spelat så mycket med, men jag tänkte prova några slag på rangen och se om den funkar lika bra som femman. Eller så kanske jag kompromissar och tar fyran istället? Hm... angenämt problem.

Jag längtar också svårt efter att få spela på Väddö i sommar. Vi ska spela med ett par vänner som har stuga där, och förra sommarens besök på den banan var helt gudomligt. Fast det tycker jag å andra sidan om det mesta som har med golfspel att göra (möjligen undantaget Mellerud). Men det var ändå extra speciellt på något vis. Känslan jag hade där var att det var som att gå in i klädskåpet på vägen till Narnia. Plötsligt är man bara i en helt annan värld.

Jag ligger efter med golfbloggandet och får därför täcka in båda senaste rundorna den här gången. De blev ganska olika. Första rundan i fredags fick jag 65 slag och 3 poäng... och andra rundan blev det 52 slag och 13 poäng. Jag ska inte öda så mycket tid på den första rundan, men den var ganska märklig. När jag stod på rangen innan jag skulle gå ut gick alla bollarna rakt och find, klockrena slag. Puttarna gick bra. Chipparna gick bra. Men på banan, uj uj uj (som vi Örebro-födda säger). Jag hamnade i vattnet, fastnade i bunkrar, slog ut i skogen och så vidare. Har ingen aning om varför - vi hade inte ens någon bakom oss som kunde stressa spelet. Att jag inte kom hem med tillnärmelsevis så många bollar som jag hade med mig behöver väl inte sägas. Till och med maken tyckte att jag borde göra reklam för floridabollen.nu efter den rundan (det är alltså de jag köper billiga bollar av, om nu någon lyckats missa det).

Igår gick det bättre. På rangen gick det lika bra som på fredagen och så bytte jag ut ett par klubbor. Jag lät trätrean ligga i bilen eftersom jag förvisso slår litet längre med den än med järnfemman, men å andra sidan slicar jag nästan alltid till höger med den vilket liksom förtar den positiva effekten. Och så plockade jag fram PW-klubban som är ett mellanting mellan järn-nian och 60-gradersklubban. Och vilka GUDOMLIGA pitchar jag gör med den. Alla är superkontrollerade i längd och spikraka. Plötsligt blev det kul att hamna 50 meter från hål (något jag annars inte brukar gilla utan bara stå och undra vilken klubba jag i hela friden ska använda), eftersom jag då visste att jag kunde ta mig nära på ett säkert sätt. Och mycket riktigt gick det också mycket bättre.

En annan sak jag gjorde som förstås också bättrade på resultatet var att jag gick tillbaks till att spela från 150-meterspinnen. Det är helt enkelt roligare att spela när jag har större chans att få poäng, så jag ska nog spela från den till dess att jag brukar komma upp i 18 poäng därifrån. Sedan flytta till röd tee (för den oinitierade: Röd tee ligger längre från hål än 150-meters-pinnen och nybörjare rekommenderas att börja spela från närmare hål (ni förstår säkert varför...)). 

För maken gick det MYCKET bättre, och han var till och med ganska nära en hole-in-one. Bildbevis bifogas. :-)

Det gick alldeles otroligt dåligt att spela idag. På något konstigt sätt. De flesta utslag jag gjorde gick utan hook eller slice, utan tvärtom helt rakt. Åt vänster. Rakt åt vänster i stort sett varenda gång. Undantaget hål 8 då jag av någon outgrundlig anledning spelade på par. Och så på hål nio då man slår out of bounds man drar till höger, vilket jag då givetvis gjorde. Båda gångerna. (får man inte slå valfri Mulligan var som helst om man inte gjort det tidigare under rundan?)

Nåja, det var kul ändå. Och bollarna gick ganska långt. På hål 6 som skärs av av ett vattenhinder innan green kom jag över (dess värre också över bakre bunkern). Och min 60-gradersklubba fungerade alldeles utmärkt också. Varje gång jag använde den gick bollen i en prydlig båge över vad-det-nu-var-den-skulle-ta-sig över.

Dock välsignade jag Floridabollen.nu mer än en gång, för jag kom inte alls hem med lika många bollar som jag tog med till banan. Här nedan ett av ställena där det går att leta efter boll.

Men det slog mig. Kanske lyckas jag aldrig få officiellt handikapp? Nu har jag spelat i ett drygt år och jag är inte ett DUGG närmare än jag var då. 

För maken går det dock bra. Såhär nära var han från en birdie på sista hålet.

Jag och maken åkte ut och spelade på Söderby igår efter jobbet. På rangen gick det ganska uselt, jag toppade två bollar av tre (och hälften av de övriga duffade jag). Men vad f-n, kvällsljuset var vackert och koltrastarna sjöng, så vi gav oss ut ändå. Och det blev en alldeles väldigt bra runda! Speciellt på hål två, då jag chippade in bollen från förgreen med 12 meter till hål - och den gick i! Så jag fick faktiskt poäng på det hålet, vilket hör till ovanligheterna. En del hål gick förstås mindre bra, som på nian, där första delen av hålet är mycket smalt med out-of-bounds på höger sida. Min boll tog en närmast u-liknande sväng till höger (har aldrig sett en boll skruva sig så rejält), så jag var out bara efter 20 meters bollfärd. Den landade på green på hål 7.

Slutresultatet blev 14 poäng, så jag har en del kvar att göra innan jag får mitt officiella handikapp, men det känns faktiskt som att jag ändå närmar mig det målet. Och jag tror att en väsentlig del av vägen dig är just att bli bra på närspel. Med så pass korta hål som här behöver man inte kunna slå långt, det räcker om det är rakt. Flera av bollarna, till exempel på åttans hål där jag fick 3 poäng, flög ganska kort för att sedan mycket oglamouröst plutta sig fram som sorkar genom gräset. Men så länge de var raka så gick de ju mot mål, och då spelar det ingen roll om de flyger eller rullar. Om jag sedan kombinerar det med så briljanta chippar som på hål 2, ja, då är jag snart i mål.

Även denna dag tillbringar jag hemma i sällskap med stora mängder pappersnäsdukar. Hittills denna morgon har jag förbrukat ett och ett halvt paket som ovan. Jag hann klart med förberedelserna igår och mailade iväg självstudiematerialet till ett par kolleger som tar hand om det undervisningen jag skulle haft.Så nu sitter jag här och undrar vad jag ska göra förutom att sova och snyta mig. Att snyta sig går helt uppenbart att göra utan uppehåll, men däremot klarar jag inte av att sova hela tiden. Så jag slösurfar på facebook, youtube och litet överallt. Plockar håglöst upp en bok, lägger ner den igen. Kollar mailen för att se om det kommit någon orderbekräftelse från Dell. Undrar om mailen jag skickade till studierektorsgruppen aldrig kom fram, väntar respons på en fråga. Klappar katten.Snyter mig.  Undrar över logiken i ett mail som kom nyss (kollega som först sade att hon inte ville ta en kurs för att den låg samtidigt som hon hade två andra kurser, och sedan (efter att jag informerat om att kursen inte låg samtidigt som dessa) skriver att hon inte vill ta kursen eftersom den inte ligger under den period dit hon vill koncentrera sin undervisning). Jag förstår ingenting, men jag kanske bara är korkad idag. Snyter mig igen. Hostar litet, bara för att variera litet grann. Kollar facebook igen. Fattar lika litet där. Längtar till i eftermiddag, repris av Ugly Betty. 

Ja, som ni hör har jag ett alldeles fantastiskt händelserikt liv just nu.  Och jag orkar inte ens bry mig. Måste snyta mig igen.

Finns det något underbarare än att  vakna klockan fem på morgonen med ont i halsen, feber och snuva? Ja, förmodligen. Även hjärnan är svårt svullen, för jag kan verkligen inte komma på något som helst underhållande eller intressant att skriva idag. I och för sig, det är väl frågan om jag gör det annars. Nu lämnar vi den frågan, jag vill inte prata om det mer.

Mycket långsamt har jag tagit mig igenom morgontidningen för att därefter förbereda andra på att jag inte kan åka till jobbet idag och kanske inte heller imorgon. Har hunnit halvvägs med det, men det återstår att ringa tandläkare för att ställa in, meddela vännen T att han blir ensam på sånglektionen imorgon, meddela sångläraren om att jag inte kommer imorgon, se till att någon fixar ett blädderblock till en kollegas föreläsning imorgon om jag inte finns på plats, kolla med ett par kolleger om de kan ersätta mig på ett undervisningspass imorgon och så slutligen (vilket lär ta mig hela dagen) göra ett skriftligt självstudiematerial för den händelse att jag inte kan hålla i morgondagens undervisning. Att bli sjuk är inte samma sak som att bara lugnt kunna sjunka ner i soffan. Om jag inte förbereder morgondagens eventuella frånvaro kommer mycket av de tidigare förberedelserna för morgondagens arbete att vara omintetgjorda och måste göras om, så det blir bara mer arbete för mig själv i efterhand om jag inte gör det. Lika bra att sätta igång.

Och till maken kan jag påminna: It's a jungle sometimes. It makes me wonder how I keep from going under. :-P

Planen var förstås att spela golf under helgen. De gånger jag åkt förbi banan har den varit i stort sett folktom och vädret har varit underbart. Men de två första dagarna gick åt till valborgsfirande och förstamajfirande, tredje dagen gick åt till ridning, åka hem från landet och trädgårdsfika med ett par vänner och nu på fjärde dagen har jag utvecklat halsont och förkylning. Sitter i soffan och tycker synd om mig.

Dock har jag äntligen lyckats bestämma mig för en dator - skickade nyss iväg en beställning. I flera dagar har jag försökt bestämma mig. Lenovo thinkbpad w500? HP 8510w? HP 8530w? Till slut blev det en Dell m4400. Svårt val. Någon levererades med Vista Ultimate 64-bit, en annan med 4096 mb arbetsminne, en tredje hade 4 USB-portar. Och så vidare. Men ingen hade allt jag ville ha (nja, det är möjligt att jag hittat en sådan om jag hade varit villig att betala över 30 000 kronor. Vilket jag inte var.), så jag tillbringade många timmar vid nätet för att jämföra, jämföra och jämföra igen.

Något som irriterar mig svårligen är att det är skillnad på "konsumentdatorer" och "företagsdatorer". När jag exempelvis gick in på Sonys sida för att se om de hade någon bra valio-dator var endast konsumentutbudet tillgängligt, och ingen av dem tilltalade mig speciellt mycket. Likadant var det faktiskt för Dell-datorerna. Alla konsument-datorer var färdiga paket. Men jag löste det genom att låtsas att vara företag (hade löfte från maken att köpa via hans företag om det skulle krävas) och då fick jag skräddarsy min egen dator. Så nu har den precis allt jag vill ha. Eller nästan. Det SKULLE varit trevligt att kunna koppla den direkt till TV:n, men jag överlever att inte kunna det.

Litet läskigt är det dock att köpa dator via nätet (vilket dock inte hindrat mig från att alltid göra det), eftersom man aldrig är helt säker på hur den kommer att kännas. Exempelvis är tangentbordet på min gamla Dell (som jag skriver på nu, en Inspiron 8600) mycket trevligare än den nyare HP 8510w. Men jag blir mest ganska förvirrad av att läsa recensioner, eftersom man bara får ganska vag uppfattning om hur datorn är i verkligheten. Ännu mer förvirrad blir man av att gå in på forum-diskussioner. Exempelvis tvekade jag litet inför köpet när någon med tvärsäkerhet hävdade att det p.g.a tangentbordets utformning var helt omöjligt att  arbeta mer än en minut i sträck på Dell-datorn. Jag förstår inte varför någon skriver så överdrivet - man måste vara ganska speciellt konstruerad kroppsligt om detta skulle vara omöjligt. Och hur trovärdigt blir då omdömet? Den dator jag nu köpt är snabb, tyst och stabil enligt en proffsrecensent, medan den enligt ett antal forumskribenter är långsam, blir allvarligt överhettad på en gång, låter hur mycket som helst och är allmänt ranglig. Jag håller tummarna.

Sitter äntligen på tåget hem till Uppsala igen efter arbetsdag i Stockholm. Efter att jag tillbringade hela dagen igår med att installera program och göra uppdateringar på gamla reservdatorn (som sagt, häll inte té över era datorer) och en ansenlig del av den här dagen med att ansluta den till nätverksenheter och servrar har jag nu äntligen något som känns åtminstone litet likt ett vanligt datorliv. Nåja, bortsett från att mailen ligger utspridd på exchangeserver, extern hårddisk, backupfiler och Outlook. Och att arbetsfilerna inte ligger på disken. Men nästan så. Det var förresten i samma ögonblick som tåget rullade ut från Uppsalaperrongen imorse som jag kom på att den externa hårddisken med alla arbetsfiler låg kvar hemma i vardagsrummet. Det var inget att göra, bara att försöka hantera den brännande känslan av stress i mellangärdet. Resten av dagen har också varit lika tafflig. Jag hade tagit på mig för litet kläder så cykelturen längs Sveavägen blev minst sagt kylslagen (hittade dock en golfhandske i handväskan, så åtminstone frös jag inte om vänsterhanden). Och det första jag gjorde när jag skulle komma in på mailservern var att klanta mig så att jag blev tvungen att be vår datoransvariga om att ge mig ett nytt lösenord. Sen när jag skulle synkronisera Outlook med mailservern så istället för att en kopia av mailen hamnade på hårddisken så flyttades de till disken och servern tömdes. I och för sig bara själva inboxen, men med 1528 mail i den tog det sin tid (gissa hur högt stressnivån gick i mellanrummet mellan att jag konstaterat att servern var tom och jag upptäckte att de låg på disken – för några sekunder trodde jag att all mail + kalender + adressbok var BORTA). Samtidigt som jag gjorde detta åt jag snabblunch cykelledes hämtad från näraliggande restaurang och som jag hastade i mig medan jag försökte förbereda nästkommande möte. Men efter mötet lossnade det, då kom jag åt nätverket och skrivarna. Lagom dags att åka hem.

Lika illa gick det på golfbanan igår. Kanske skrapade jag ihop någon enstaka poäng, men jag toppade på nästan varenda utslag och såväl chippar som puttar gick erbarmerligt dåligt. Fast vädret var fint, banan tom och koltrastarna på sånghumör, så det var inte SÅ illa. Men hur kan det gå så uselt när det gick så bra i fredags? Nåja, jag ger förstås inte upp bara för att det går illa. Jag får försöka se det från de ljusa sidan: de bortspelade bollarna var billiga. Alltid något.

Nu ska jag bara försöka varva ner till dess att det är dags att fira valborg och första maj. Fast det känns inte helt enkelt. Jag är illamående av stress och pannans veck känns permanent ditskrynklade.