Igår var jag så på min första golflektion, med Edenhofs pro Fredrik Almskoug. Det var med stor entusiasm, spänning och till och med fjärilar i magen som jag gav mig dit. Jag berättade om hur det kändes med alla olika råd jag fått, hur svingarna gick dåligt trots dessa och mitt huvud inför varje sving var sprängfyllt av konkurrerande tankar kring hur jag skulle bära mig åt. Han inledde med att nicka förstående inför känslan. Bara det var skönt - att någon förstod hur rörigt det blivit med alla råd, hur välmenta och goda de än var.

Det började med att jag fick svinga som jag brukade, utan att tänka på råden.  Sedan fick jag kommentarer kring uppställningen, varefter jag fick öva på det en stund, följt av fler kommentarer och korrigeringar. Därefter kommentarer kring greppet och vad som händer i baksvingen. Sedan öva på det, kombinerat med det han tidigare sagt om uppställningen. De 25 minuterna gick i ett flux, men ändå kändes det som att jag fått ut SÅ mycket av lektionen.

Något som var helt nytt för mig var att jag fick veta att jag tappade greppet i baksvingen. Flera medspelare har tidigare sagt att jag för klubban alltför långt bakåt, men nu förstod jag äntligen varför jag gjorde det och vilka konsekvenserna blev. Jag släptte helt enkelt greppet längst upp, vilket förstås gör att framsvingen blir ostadig. Och så använder jag handledens framåtvinkling för tidigt, så att jag inte har kvar någon som helst snärt kvar i klubban när huvudet närmar sig bollen. Det kändes så fullkomligt självklart när han förklarade det.

Så detta ska jag tänka på, tillsammans med uppställningen. Vikten på trampdynorna (jag brukar alltid stå och undra över var jag ska ha vikten, äntligen vet jag nu), mer framåtlut på överkroppen och så ska armarna hänga rakt ner. Och blicken ska hela tiden vara på bollen.

En annan nyttig (hoppas jag i vart fall...) sak jag lärde mig var att jag inte ska stänga själva klubbhuvudet för att förhindra slice, utan att jag kan göra det med hjälp av greppet. Om jag vrider vänsterhanden litet medsols (jag är högerspelare) går bollen rakt ändå. Tidigare kunde jag inte göra det, eftersom jag höll klubban i fel vinkel från kroppen.

Dock innebar inte det här att det gick speciellt bra. Jag stod och slog i någon halvtimma efter lektionen och det gick ungefär som vanligt, möjligen något sämre. Men jag antar att det bara är att nöta på så att jag får in rörelserna i kroppen.

Något annat som jag förresten fick med mig från lektionen var en stor dos självförtroende och optimism. Det är ett tecken på en god pedagog när eleven efter en halvtimmas intensiv kritik ändå känner sig glad och full av tillförsikt! Jag skuttade därifrån efter att ha bokat in ännu ett lektionspass om två veckor. 

Han kommenterade också mina klubbor, och avrådde mig från att använda någon lägre järnklubba än sjuan. Tydligen har jag klubbor som är för svåra för mig. Jag köpte setet på Blocket för en tusenlapp, och järnen är alla rätt styva och tunga stålklubbor. Så min kära järnfemma som jag tycker så mycket om blev dissad. :-( Möjligen kan jag använda den vid utslag om jag peggar. Däremot tyckte han att jag skulle plocka fram mina träklubbor. Jag har en trea och en femma som jag helt slutat slå med eftersom jag bara slicar med dem och aldrig får upp någon fart i svingen. Så nu är det bara att lägga tillbaks dem i bagen och förbereda mig på några timmar av frustration. :-D Fast än så länge väntar jag med att köpa andra järnklubbor, det får anstå tills dess att jag känner att klubborna ställer till mer problem för svingen än min egen bristande teknik.

Summa summarum: Jihaaa! Det här var kul! Rekommenderas!

Japp. 19.00 på Edenhof imorgon. 25 minuters privatlektion med Fredrik Almskoug. Nu ska det väl ändå bli ordning på spelet.

Sitter fortfarande i sängen, rädd att upptäcka hur mina kroppsdelar känns efter spelet på Trollhättans GK igår. Det var med stel rygg och fysisk nära-döden-upplevelse som jag kraschlandade i sängen efter spelet. Inte för att det hände något speciellt under rundan, jag är väl bara otränad.

Hur som helst var det en otroligt rolig runda. Det gick väl inte direkt strålande, men jag skrapade i alla fall ihop något i stil med 19 poäng. Och då räknade vi ändå litet snällt vid ett av hindren, plus att jag misstänker att jag på sista hålet var för okoncentrerad för att räkna alla slag. Nåja, det är inte så himla noga - jag lär ju ändå inte få officiellt handikapp av det här.

Det här var första rundan jag spelat med min äldre broder R. Han är duktig på golf, och har spelat MYCKET längre än jag. Han försökte också ge en del råd, men upptäckte ganska snabbt att det blev litet väl mycket information för hans syster, så han sammanfattade detaljerna med att han starkt (tyvärr med emfatisk betoning på detta ord) rekommenderade att jag skulle ta golflektioner. F-n också. Jag som trodde att jag börjat förstå något. Nästan alla slag på rangen gick bra (har svägerskas vittnesmål på detta). Rka och de flesta sisådär 120 meter långa. Men sen på banan... håhåjaja. Hur kan detta komma sig? Där slår jag slag efter slag som är bra, medan det på banan nästan är undantag att det går bra. Nåväl, det är väl bara att göra. Det känns inte HELT rimligt att efter närmare 50 9-hålsrundor fortfarande inte ha fått 36 i handicap. Och jag SKA ha det innan säsongen är slut.

Banan då? Den var fin, om än litet blöt efter några dagars intensivt regnande. Släta och stora greener. Kanske ibland litet enahanda: litet väl många doglegs på sisådär 300 meter. Men många fina utsikter längs... hm... någon slags sjö eller kanal... eller rent av Vänern? Banan låg invid ett stort vatten och på andra sidan kunde man skymta ett slott där det sades att prinsessan Desirée bodde. Banan var ganska lätt med breda fairways och snälla ruffer i de fall fairwayn var litet smalare. Och inte alltför påträngande vattenhinder. Plus att man fick hela 41 extraslag med 36 i handicap, så på några av hålen hade jag hela 8 slag. (På ett av dem fick jag faktiskt 3 poäng.)

Så det var en riktigt härlig eftermiddag! Och jag längtar redan efter att spela igen. Nu ska jag gå in på hemsidan på Uppsalas golfklubbar för att se om jag hittar någon lämplig kurs.

Spelet på Väddö var ungefär som förväntat: Mycket fin upplevelse och mycket få poäng. Tio, närmare bestämt. Jag kan inte skylla på den annalkande förkylningen, för jag mådde rätt bra. Jag spelade helt enkelt dåligt. Några av utslagen var bra och några av chipparna var bra, men... det är ju så MÅNGA av slagen som måste vara bra för att resultatet ska bli något att räkna med. Nåja, jag får göra förnyade försök.

Idag ska jag spela på Trollhättans GK med en av mina bröder och hans familj. Vi blir så pass många att vi får sprida ut oss över tre bollar - själv ska jag spela med brodern och ett av de yngsta barnen. Äntligen har jag en rimlig chans att glänsa, det ser jag fram emot. Jag hoppas verkligen att det går bättre idag. Förvisso inser jag väl att det är svårt att slå när jag precis bytt sätt att svinga, men kanske sitter de nya rörelserna bättre idag. På Väddö gick det utmärkt på rangen, men sedan blev det bara haveri på banan. Kanske lyckas det bättre idag?

Foto: Rune Andersson