Igår gick jag och surade större delen av dagen åt att det gick så obegripligt kasst på golfbanan i förrgår. Fast med hjälp av make och vänner har jag kommit på att det finns fler saker i tillvaron än golf, vilket jag tror att jag glömde när jag grävde ner mig som djupast i svartsynen.

Så klart ska jag fortsätta spela, åtminstone kan jag ju vara något andra kan jämföra sig med och då känna sig jätteduktiga. Själv tycker jag det är absolut ursvårt alltsammans. Har försökt kolla in diverse hemsidor om hur man ska göra, men när jag försöker omsätta det i övning och praktik blir jag bara förvirrad och får ingen som helst ordning på kroppsdelarna. Känner mig hela tiden som tusenfotningen som inte längre kunde gå när hon fick frågan om hur hon bar sig åt för att sätta alla fötter i rätt ordning efter varandra. Liknelsen ska väl inte dras för långt, för till skillnad från tusenfotingen var jag dålig både före och efter reflektionerna kring hur man ska göra. Möjligen att jag blivit något litet sämre av att tänka, men skillnaden är inte direkt påfallande.

Hur som helst ska jag försöka komma ihåg att det ju egentligen bara är en lek. Blev litet glad av att se en äldre dam på banan som hade kommit på ett nytt sätt att använda bunkerkrattan - hon stod på gräskanten och krattade åt sig bollen, lyfte upp den och lade den sedan på green för att spela vidare därifrån. Så kan man också göra! :-)

Nåja. Jag ska väl försöka få mitt officiella handikapp nån gång, men jag tänkte glatt skita i att det går uruselt på vägen dit.