Vi tog ännu en runda i söndags kväll utan räkning. Varsin egen boll och en gemensam som vi slog vartannat slag på. Den gemensamma bollen vann överlägset, gick på par på 3-4 hål! Ja, nu räknade vi i och för sig inte så jag vet inte riktigt hur det gick för min boll, men jag hade nog ändå märkt om det gått SÅ bra för den. Akilleshälarna var de vanliga. Tre år innan jag kom över på andra hålet. I vattnet på sjunde. Out of bounds på nionde. Jaja.

Men nu är semestern slut definitivt, vilket betyder att jag inte ska skriva om golf denna tisdagsförmiddag utan istället ta itu med jobb. Har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra av den här bloggen. Jag har en jobb-blogg (http://blogs.su.se/stiel) som fram till startandet av den här bloggen också innehöll en del om golf. Och förresten också en massa annat som inte hade ett jota med jobbet att göra. Jag brukade inte blogga där under semestrar och andra ledigheter, och den har därför vilat sedan slutet av juni. Men hur ska jag göra nu? Det verkar litet väl arbetsamt att både ha en jobb-blogg och en golf-blogg. Golf-bloggen har ju dessutom inte BARA handlat om golf. Vilka är alternativen?

 1. Pladdra fritt i båda bloggarna. Inget bra alternativ, det skulle jag inte hinna.

2. Pladdra i jobb-bloggen som vanligt och hålla golfbloggen ren från allt som inte har med just golfen att göra. Men då kommer det inte bli lika ofta skrivet här, i synnerhet som jag inte har lika mycket tid att ägna mig åt golf nu när jag börjat jobba igen.

3. Pladdra i golfbloggen som vanligt och hålla jobb-bloggen fri från allt som inte har med jobbet att göra. Fast då faller liksom poängen med jobb-bloggen, för hur kul är det att BARA skriva (eller läsa...) om sådant som har med jobb att göra?

Hm... svårt. Men det lutar nog åt alternativ två. 

Igår gav vi oss ut på banan igen, och nu skulle jag omsätta de fina svingarna i praktik igen!

Fast det gick jättedåligt! :-0 För maken med. På första hålet hamnade jag helt snett, sen i bunker. På andra hålet hamnade jag helt snett, sen i vattnet. Sen i vattnet igen. På tredje hålet toppade jag och bollen gick två meter. Sen hamnade jag i vattnet. På fjärde hålet puttade jag ihjäl mig. På femte hålet också. På sjätte hålet gick utslaget 50 meter. På sjätte hålet slutade jag räkna poäng.

När jag slutade räkna poäng var jag sur och ledsen och allt kändes bara meningslöst. Men efter slutad räkning kom det fina - det blev KUL igen! Så på sjunde hålet kunde jag glädjas åt mitt längsta slag nånsin (litet snett, men än sen - antalet slag spelade ju ingen roll). På åttonde hålet kom jag (på andra försöket från tee) direkt upp på green (nästan i vart fall). Och på nionde hålet gjorde jag ett nytt längdrekord - som dessutom var rakt.

Det är två saker jag tar med mig från gårdagens golfrunda. Det ena var (vad jag tror var) ett sätt att slå rakt och långt. När jag under baksvingen liksom gräver ner högerfotens tår i marken och under framsvingen stadigt trycker ifrån med högerbenet - då verkar det som att svingarna går mycket rakare och längre än annars. 130-140 meter kom jag upp i med metalwoodtrean! Nå, fortfarande inte så långt om man jämför med andra - men för mig är det superlångt!

Den andra lärdomen var till och med ännu viktigare. När jag surar ihop för att poängen lyser med sin frånvaro går det alldeles utmärkt att helt enkelt sluta räkna de §%&# poängen. Och då blir det roligt att spela igen! :-) Det är tidernas trix! Med det i bakfickan GÅR det ju aldrig att ha en misslyckad runda! Antingen är det kul och går bra, eller så är det helt enkelt bara roligt. Kruxet med att räkna poäng är att de bra sakerna man gör på något konstigt sätt försvinner ur medvetandet om man gör något klantigt som gör att det inte blir några poäng. Men utan räknande går det lätt att glädjas åt det som faktiskt GÅR bra, oavsett om t.ex det tjusiga utslaget följs av femtioelva usla puttar. 

Å vilken UNDERBAR kväll jag har haft! Vid sextiden gav jag mig ut till golfbanan. Övade först litet på puttar, slog sedan några bollar på rangen och gav mig sedan ut på banan. Det var fuktigt och svalt även idag, så det var ganska folktomt också den här gången. Och maken hade annat för sig denna kväll, så jag spelade på egen hand. Det går nästan inte att beskriva hur absolut ljuvligt det är på banan när allt är fuktigt, kallt och grönt. Allt är stilla, bara några fåglar skränar från dammarna. Jag kan inte komma på något mer själsligt vilsamt än höstkvällar ensam ute i naturen.

Just ja, spelet. Det gick faktiskt alldeles strålande. Eftersom jag gled runt i ensamt majestät passade jag på att spela två bollar liksom senast. Den sammanlagda poängen blev inte direkt imponerande - 15 respektive 14 poäng (i och för sig bättre än vanligt, men fortfarande under 18), men alla missar var samlade på banans tre längsta hål. Och jag är trots allt ändå inte missnöjd med de hålen heller. Utslagen var på samtliga hål (utom ett, återkommer till det) längre och rakare än någonsin. Min metalwoodtrea känns helt otroligt bra. Nåja, jag hamnade snett några gånger även med den - men i stort sett så var alla utslag helt sagolika. Obs. att jag inte har SÅ stora anspråk på vad som kvalificerar för att vara sagolikt. Men ändå - utslagen var oftast sisådär 115-120 meter långa. Och för mig är det JÄTTEbra! Det roligaste var kanske ändå hål sju, det som skärs av av ett vattenhinder direkt innan green. Först fegspelade jag med järnsjuan med planen att hamna innan hindret och sedan få över den med sextiogradersklubban. Men det gick inte riktigt som jag tänkt mig där. Medelst en rak bana (ackompanjerad av gräsfras) pluffade bollen iväg sisådär 70 meter och slutade rullan långt innan jag hunnit ut ur ruffen. Efter det kändes det mest bara fånigt att försöka spela säkert. Jag kom på att jag på tidigare hål fick iväg bollen 115 meter, så varför skulle det inte gå att ta sig några meter till och därmed ta mig över vattnet redan från början? Och det var ju ingen där för att se mina övningar, så vad f-n - jag plockade fram metalwoodtrean och... se där! Bollen landade på andra sidan vattnet! Hade jag varit litet vigare skulle jag slagit frivolter, men jag nöjde mig med att le MYCKET brett för mig själv. Att bollen sedan hamnade i tillfälligt vatten i en bunker var en ren olyckshändelse. Än sen? Fri dropp för det gäller ju även i bunkrar (slog jag sedan upp när jag kom hem till regelboken).

Det var också kul att på flera andra hål komma upp på green på två slag.  På ett kom jag till och med upp på ett slag (fast det var hål tre och det är så enkelt att det nästan inte kan räknas som en merit).

Hade inte puttandet gått sämre än vanligt skulle jag utan problem kommit upp i de eftersträvade 18 poängen. Fast nu räknas ju även puttandet, så det resonemanget får stanna där.

Som extra bonus lyckades jag även klara mig utan att förlora några bollar på vägen. Jag hamnade i och för sig i ett vattenhinder en gång, men det är så torrt nu att bollen var lätthittad.

Avslutningen var dock litet småtråkig. Båda utslagen var bra (förstås!), men sedan var det grästuvor, ojsan, hoppsan, ajdå och oj-hur-gick-det-där-till? Fast det lägger jag åt sidan. Inatt ska jag drömma vidare om mina fabulöst långa (jaja..) och raka utslag. Tryggt, stabilt, rakt och helt helt underbart.

Så är vi hemma igen efter bröllopsbesöken! Ja, vi har varit hemma sedan i söndags kväll, men det har inte funnits något att rapportera på golffronten. Men igår gav vi oss iväg för att spela och banan var i stort sett tom eftersom det var kallt och småduggade. Eftersom vi inte hade någon efter oss passade vi på att spela två bollar var.

I början gick det strålande - 3 poäng på första hålet, 1 på andra (första gången i världshistorien som jag får poäng på det), 2 poäng på  trean, 4 poäng på fyran, två poäng på femman.... ja - ni hör! Det gick strålande! Men sedan...

Noll poäng på varje hål därefter.

Boll nummer två var ungefär likadant, men litet mer utspridning över hela banan.

Jag har inte en aning om vad jag ska lära mig av att det gick så mycket bättre första halvan. Men det jag faktiskt kan ta med mig är att det gick riktigt bra att slå med metalwood-trean. I stort sett varje utslag gick rakt. Även järnfyran funkade bra. Jag tror det var något med att jag var stadigare i nedåtbanan i första halvan av framsvingen - det kändes annorlunda i vart fall, även om jag inte riktigt kan beskriva det. Och så slog jag litet längre än vanligt också. Fast inte så långt att jag kom över vattenhindret på sjuan (där går en damm rakt mellan fairway och green, precis så långt bort att jag alltid landar där om jag använder fyran, femman eller metalwoodtrean (ska använda sjuan nästa gång...)). 

Sen tror jag iofs att jag också hjälptes av att greenerna var litet blötare i början av rundan, det slutade regna vid hål två. Bollarna rullade litet långsammare då. Fast det kanske inte alls hade med saken att göra. 

Hur som helst ser jag fram emot nästa gång! Och jag ser också fram emot en golfhöst! Det var fantastiskt mysigt att gå omkring på banan i regn och rusk! 

Efter flera dagar av stekande sol så är nu äntligen bröllopsdagen här! Och det regnar hur mycket som helst. Var just inne på SMHI:s hemsida och såg att prognosen är att det kommer att regna hela dagen och kvällen, möjligen blir det uppehåll inatt eller imorgon bitti. Jag tror inte att jag ska dela med mig av den här informationen till brudparet...

Än så länge håller tältet tätt, men vi får väl se hur det går när det är dags att gå och lägga sig inatt. Men som tur är sover vi på luftmadrass, och kan man ligga på en sådan ute på sjön ska det väl gå att hålla sig torr även på heldagsregnat gräs. Hoppas kan man ju i vart fall.

Visst kom vi iväg till Melleruds golfbana och spelade deras pay&play-bana. Men det gick inte direkt strålande. På första hålet blev genomsläppta av en fader med två golf- (?) -spelande telningar och jag blev förstås otroligt stressad av att snabbt spela förbi dem så att de kunde fortsätta. Helt i onödan egentligen, för de spelade kors och tvärs över hela banan - mer åt sidorna än framåt. På andra hålet såg det ut att gå okej, efter andra slaget hamnade min boll i lätt ruff men när jag skulle gå och spela vidare var bollen BORTA. Efter att på andra hål ha fått peggarna mystiskt försvunna kom vi fram till enda förklaringen: Banan ÄTER saker.

Bland annat tror jag att banan äter gräs. Sådant var det nämligen ganska ont om, i synnerhet på greenerna. En av greenerna bestod till största delen av torv och jord, och på andra var det stora gropar med mossa. Även på utslagsplatserna var det ätning, men av jord. Det var litet svårt att få iväg bollen från dem ibland - groparna var inte helt oansenliga.

Nåja, det gick kasst för mig (11 poäng), fast inte för maken (29 poäng) men det var rätt kul ändå. Men det kändes litet väl dyrt att betala 125 kronor per spelare för en så pass dåligt underhållen bana. Den var litet småtrist på andra sätt också, och till och med litet farlig. Hålen låg rätt nära varandra och med tanke på att man inte ens behöver ha gått en grönt-kort-kurs för att få spela på banan kändes det som att det inte gick att vara säker på att andra spelares bollar skulle gå åt planerade håll eller att de skulle ha tillräcklig koll på nödvändig säkerhet. Inget ställe vi återvänder till med andra ord.

I övrigt ägnade vi dagen åt allt som vi tänkt. Vihittade också en bra tältplats redan innan golfen, på en väg in i skogen som verkade leda till en byggarbetsplats. Det såg litet lagom ocharmigt ut, men verkade åtminstone tillräckligt avskild för att vi skulle kunna slå upp tältet. När vi sedan återvände efter golfen och middag intagen på torget i metropolen Mellerud upptäckte vi dock att det faktiskt låg ett boningshus där. Men eftersom min makes hustru inte hade någon som helst lust att leta vidare efter ett nytt ställe knackade vi på och frågade om vi fick tälta där. Det fick vi, och vi fick dessutom tipset att det skulle ligga en avskild sjö en bit bort. Efter sju svåra mil (eller rättare sagt 1 km oländig traktorväg som fick mig att våndas avsevärt inför risken att skrapa bort hela avgassystemet från den stackars nyreparerade Audin) kom vi fram till vägs ände. Som bestod av en STOR virkeshög. Eller rättare sagt  såg det mest ut som stormfällt skräpvirke med massor av ris. Till fots vandrade vi sedan hundra meter längs en ännu oländigare traktorväg och kom fram till ett ändlöst kalhygge. Extremt charmigt.

Men eftersom vi ändå kunde skymta en sjö och jag inte direkt hade någon lust att omedelbart återvända längs den ångestframkallande tänk-om-bilen-går-sönder-vägen gick vi vidare och hittade en bra tältplats precis vid sjön. Vi slog upp tältet strax öster om en dunge och vaknade mitt på förmiddagen. Därefter frukost på klipporna och sedan ett morgondopp i sjön. Inga badkläder hade jag, men det fanns inte ett hus i sikte.

Nu har vi (med en halv dags mellanlandning i Dals Rostocks örtagård) (om ni är där MÅSTE ni prova caféets köttbullsmackor!) kommit fram till Hungvik, vilket var målet med resan (prova däremot INTE att äta Thai-mat på "Kina Restaurangen" i Säffle). Nu ska vi ännu en dag förbereda bröllop och sedan förstås fira det på lördag. Jag trodde inte alls det skulle gå att få internetkontakt här ute i obygden - telefonen är helt död - men när det gäller 3G-nätet är det bättre kontakt här än vad jag någonsin har i Uppsala eller Stockholm. Så jag sitter här i tältet med syrsorna gnisslandes utanför och en kopp té bredvid mig. Maken sover redan och själv ska jag strax krypa ner i sovsäcken. Godnatt!

Eftersom jag vaknade någon halvtimma sedan av att regnet skvalade ner gick jag in på SMHI:s hemsida - och hittade denna fantastiska applikation!

Jag sitter och smygbloggarlitet medan maken och modern sitter och diggar till Allsång på Skansen. Själv är jag inte helt missnöjd med att missa det.

Nu har vi kommit vidare från bileländet som startade med ovanstående vy i sikte. Bilen har återvänt från Blennemarks och vi är mer än nöjda med att det gick så snabbt. Och faktiskt oväntat billigt, 1068 kronor. Jag trodde det var ungefär vad det kostade att säga hej till en auktoriserad mekaniker. 

Nu får vi bara hoppas på att det håller, så att det inte finns några mer problem i bakgrunden. Men än så länge verkar det alltså fungera. 

Imorgon bär det så av på fortsatt semester. Vi hade egentligen tänkt åka och hälsa på en syssling och en kusin, men nu när det tog så mycket extratid att få bilen i ordning blir det alltför stressigt att fara iväg till Jönköping för släktbesök. Istället tar vi vägen genom Dalsland.

Första stoppet på vägen blir Håverud där våra kära vänner Igor och Lars brukar härja. Sedan ska vi till Upperud, där det finns ett intressant hantverkshus vi tidigare bara sett som hastigast (ni som känner mig personligen kan fråga närmare om hur hasten kom sig, det är en ganska underhållande historia). Vi ska också ta en titt på en staty av Lars Wilks, något jag ser MYCKET fram emot. I internetreklamen står det att man kan få spika litet på den om man vill, vilket jag givetvis vill. I och för sig är det fel att kalla det för en staty, för jag tror egentligen att det är en egen republik. Dalonien heter den.

Sen ska vi också försöka spela litet golf. Enligt det kära internet finns en 9-håls pay&play-bana strax norr om Mellerud.Det ska bli spännande att spela själva på en helt ny bana! Eftersom vi inte har officiellt handikapp ännu är vi portade från de flesta golfbanor, men just den här låter även oss småkryp komma och spela. Det tackar vi för! :-)

Efter allt detta lär nog dagen vara slut och vi får se om vi hittar nånstans att slå upp vårt 4-personerstält i smärting från 50-talet. Ett alldeles utmärkt tält (om man inte behöver bära det alltför långt).  

Men nu hinner jag inte skriva mer - klockan är fem i nio och det är dags att göra en kopp té att sällskapa med till Morden i Midsomer.