Idag var det då dags för rundan med fadder. Jag var litet nervös för den eftersom det hade gått så dåligt att spela de senaste två gångerna, och dessutom var det Söderbys teorilärare som var vår fadder - så jag tänkte att jag säkert skulle göra massor av fel.

Men rundan gick rätt bra. Han varnade i början av den att han skulle prata massor under rundan, men det visade sig att han inte alls hade speciellt mycket att klaga på. Den enda egentliga missen jag gjorde var att jag stod i makens puttlinje en gång, annars var det bara missar jag gjorde medvetet eftersom jag visste att det inte spelade någon roll i de lägen jag var. Spelet gick rätt bra, även om jag i och för sig bara fick 12 poäng. Och som grädde på moset fick vi veta att det räckte med att lämna in ett godkänt scorekort för att få officiellt handikapp - jag trodde att det behövdes en godkänd runda, två ytterligare rundor och en fadder-runda. Det här betyder att maken kan lämna in sitt godkända scorekort imorgon, och vips kommer han då ha sitt officiella handikapp. Och det betyder i sin tur att jag alltid (för jag spelar nästan bara med honom) kommer att ha en godkänd markör med mig, och alltså kommer att få mitt handikapp så snart jag gör en godkänd runda - något som inte borde ta speciellt lång tid. Kära okunniga faddern trodde att jag skulle kunna få det på nästa runda, men jag gissar att han inte baserade den optimismen på kännedom om att jag hittills spelat närmare 50 rundor sammanlagt. Jag sade att jag spelat "några rundor" hittills, utan närmare precision, och då ändrade han det till att jag nog kommer att få mitt handikapp om ett par tre ytterligare rundor. Hur hans gissning skulle låta om han känt till den fulla innebörden av "några" ville jag inte ta reda på.

Det kanske bästa med rundan var dock att jag fick flera råd av honom när vi var klara. Den som följt den här bloggen vet säkert att jag ideligen kommer med idéer om vad jag ska göra för att förbättra mitt spel, men att inga av dessa någonsin fungerat (utom möjligen "håll tyst och fortsätt slå", den tror jag fortfarande på), men hans råd ska jag faktiskt följa. Jag noterar dem här så att jag kommer ihåg:

1. När jag puttar: "knacka" inte bollen och håll händerna stilla. Det är bara axlarna/armarna som ska följa med. Och följ igenom putten. Tillägg från maken: Håll inte armarna stelt spikraka, de kan vara lätt böjda.

2. När jag chippar: Händerna ska komma före bollen. Vikten ska ligga på den främre foten. Händerna ska vara före bollen även när jag slagit igenom. Och det är axlarna/armarna som ska röra sig, inte händerna. Alltså i princip samma sak som när jag puttar. Jag övade litet på det här på rangen efter rundan, och det verkade som att det fungerade bra. Jag fick också veta att det som bestämmer höjden på bollen är vilken klubba jag använder. Det här är helt annorlunda än vad jag fick lära mig på grönt-kort-kursen, där vinkeln istället skulle bestämmas av var jag lade tyngdpunkten. Det vill säga, där använde vi samma klubba hela tiden, men ändrade vinkeln på den.

3. När jag slår längre slag: Ha kortare baksving för att få bättre kontroll över klubban med fler rena träffar som följd. Det känns som att jag med denna runda tagit ett rejält kliv närmare mitt officiella handikapp. Tack Åke för bra fadderskap!

Förhoppningsvis kommer jag att träna på detta redan imorgon bitti. :-)