Å vilken UNDERBAR kväll jag har haft! Vid sextiden gav jag mig ut till golfbanan. Övade först litet på puttar, slog sedan några bollar på rangen och gav mig sedan ut på banan. Det var fuktigt och svalt även idag, så det var ganska folktomt också den här gången. Och maken hade annat för sig denna kväll, så jag spelade på egen hand. Det går nästan inte att beskriva hur absolut ljuvligt det är på banan när allt är fuktigt, kallt och grönt. Allt är stilla, bara några fåglar skränar från dammarna. Jag kan inte komma på något mer själsligt vilsamt än höstkvällar ensam ute i naturen.

Just ja, spelet. Det gick faktiskt alldeles strålande. Eftersom jag gled runt i ensamt majestät passade jag på att spela två bollar liksom senast. Den sammanlagda poängen blev inte direkt imponerande - 15 respektive 14 poäng (i och för sig bättre än vanligt, men fortfarande under 18), men alla missar var samlade på banans tre längsta hål. Och jag är trots allt ändå inte missnöjd med de hålen heller. Utslagen var på samtliga hål (utom ett, återkommer till det) längre och rakare än någonsin. Min metalwoodtrea känns helt otroligt bra. Nåja, jag hamnade snett några gånger även med den - men i stort sett så var alla utslag helt sagolika. Obs. att jag inte har SÅ stora anspråk på vad som kvalificerar för att vara sagolikt. Men ändå - utslagen var oftast sisådär 115-120 meter långa. Och för mig är det JÄTTEbra! Det roligaste var kanske ändå hål sju, det som skärs av av ett vattenhinder direkt innan green. Först fegspelade jag med järnsjuan med planen att hamna innan hindret och sedan få över den med sextiogradersklubban. Men det gick inte riktigt som jag tänkt mig där. Medelst en rak bana (ackompanjerad av gräsfras) pluffade bollen iväg sisådär 70 meter och slutade rullan långt innan jag hunnit ut ur ruffen. Efter det kändes det mest bara fånigt att försöka spela säkert. Jag kom på att jag på tidigare hål fick iväg bollen 115 meter, så varför skulle det inte gå att ta sig några meter till och därmed ta mig över vattnet redan från början? Och det var ju ingen där för att se mina övningar, så vad f-n - jag plockade fram metalwoodtrean och... se där! Bollen landade på andra sidan vattnet! Hade jag varit litet vigare skulle jag slagit frivolter, men jag nöjde mig med att le MYCKET brett för mig själv. Att bollen sedan hamnade i tillfälligt vatten i en bunker var en ren olyckshändelse. Än sen? Fri dropp för det gäller ju även i bunkrar (slog jag sedan upp när jag kom hem till regelboken).

Det var också kul att på flera andra hål komma upp på green på två slag.  På ett kom jag till och med upp på ett slag (fast det var hål tre och det är så enkelt att det nästan inte kan räknas som en merit).

Hade inte puttandet gått sämre än vanligt skulle jag utan problem kommit upp i de eftersträvade 18 poängen. Fast nu räknas ju även puttandet, så det resonemanget får stanna där.

Som extra bonus lyckades jag även klara mig utan att förlora några bollar på vägen. Jag hamnade i och för sig i ett vattenhinder en gång, men det är så torrt nu att bollen var lätthittad.

Avslutningen var dock litet småtråkig. Båda utslagen var bra (förstås!), men sedan var det grästuvor, ojsan, hoppsan, ajdå och oj-hur-gick-det-där-till? Fast det lägger jag åt sidan. Inatt ska jag drömma vidare om mina fabulöst långa (jaja..) och raka utslag. Tryggt, stabilt, rakt och helt helt underbart.