Sitter äntligen på tåget hem till Uppsala igen efter arbetsdag i Stockholm. Efter att jag tillbringade hela dagen igår med att installera program och göra uppdateringar på gamla reservdatorn (som sagt, häll inte té över era datorer) och en ansenlig del av den här dagen med att ansluta den till nätverksenheter och servrar har jag nu äntligen något som känns åtminstone litet likt ett vanligt datorliv. Nåja, bortsett från att mailen ligger utspridd på exchangeserver, extern hårddisk, backupfiler och Outlook. Och att arbetsfilerna inte ligger på disken. Men nästan så. Det var förresten i samma ögonblick som tåget rullade ut från Uppsalaperrongen imorse som jag kom på att den externa hårddisken med alla arbetsfiler låg kvar hemma i vardagsrummet. Det var inget att göra, bara att försöka hantera den brännande känslan av stress i mellangärdet. Resten av dagen har också varit lika tafflig. Jag hade tagit på mig för litet kläder så cykelturen längs Sveavägen blev minst sagt kylslagen (hittade dock en golfhandske i handväskan, så åtminstone frös jag inte om vänsterhanden). Och det första jag gjorde när jag skulle komma in på mailservern var att klanta mig så att jag blev tvungen att be vår datoransvariga om att ge mig ett nytt lösenord. Sen när jag skulle synkronisera Outlook med mailservern så istället för att en kopia av mailen hamnade på hårddisken så flyttades de till disken och servern tömdes. I och för sig bara själva inboxen, men med 1528 mail i den tog det sin tid (gissa hur högt stressnivån gick i mellanrummet mellan att jag konstaterat att servern var tom och jag upptäckte att de låg på disken – för några sekunder trodde jag att all mail + kalender + adressbok var BORTA). Samtidigt som jag gjorde detta åt jag snabblunch cykelledes hämtad från näraliggande restaurang och som jag hastade i mig medan jag försökte förbereda nästkommande möte. Men efter mötet lossnade det, då kom jag åt nätverket och skrivarna. Lagom dags att åka hem.

Lika illa gick det på golfbanan igår. Kanske skrapade jag ihop någon enstaka poäng, men jag toppade på nästan varenda utslag och såväl chippar som puttar gick erbarmerligt dåligt. Fast vädret var fint, banan tom och koltrastarna på sånghumör, så det var inte SÅ illa. Men hur kan det gå så uselt när det gick så bra i fredags? Nåja, jag ger förstås inte upp bara för att det går illa. Jag får försöka se det från de ljusa sidan: de bortspelade bollarna var billiga. Alltid något.

Nu ska jag bara försöka varva ner till dess att det är dags att fira valborg och första maj. Fast det känns inte helt enkelt. Jag är illamående av stress och pannans veck känns permanent ditskrynklade.