Så har jag nu för första gången spelat på hela 18 hål! Planen var från början att spela från gulsvart utslagsplats, som ligger närmare hålet än röd tee (= ordinarie utslagsplats för de som kan spela golf, d.v.s inte för mig), men maken förelog att jag ändå skulle försöka spela från röd tee - och eftersom jag är en lättövertalad varelse så gjorde jag det. Ett annat bra skäl är att för att få officiellt handikapp så ska man gå tre rundor tillsammans med spelare som har sådant själva - och då ska man spela från just röd tee. Då vi nu skulle spela tillsammans med ett par goda vänner med officiellt handikapp kunde det ju vara bra att ta tillfället i akt att få en sådan runda på meritlistan.

Fjärilarna hade flygcirkus och uppvisningskonster i magen på mig när jag skulle slå ut från första utslagsplatsen och plötsligt hade jag inte en aning om hur man skulle slå ut en boll. Men de gamla takterna satt helt tydligt i, för med vanlig träffsäkerhet placerade jag bollen tjugo meter ut i ruffen. Dock gick den ju framåt, vilket åtminstone är något att glädjas över (vid hål 5 gick bollen däremot bakåt som omväxling).

Sammanlagt fick jag tre poäng på de första 9 hålen. De sista två kom nionde hålet och på det slog jag lika bra som medspelaren K. Det var förresten rätt intressant att se hur medspelarna (som alltså har officiellt handikapp båda två) spelade. Jag var faktiskt inte den som letade mest efter bollen (vilket påminner mig om en av mina bröders personliga banrekord - 28 förlorade bollar på en dag. Två rundor, men ändå) (tack kära bror för trösten) (själv tappade jag efter ett tag räkningen på alla bollar jag lämnade efter mig på banan, men jag tror inte det var 28). Efter dessa första 9 hål föreslog tack och lov värdparet en stunds paus, men vi hade knappt hunnit sätta oss förrän det var dags att ta sig an de sista 9 hålen. Då trodde jag att jag skulle dö av utmattning. Men jag påminde mig om att jag var näst yngst i sällskapet och därför knappast kunde ge upp. Istället knaprade jag i mig en kvarts chokladkaka medan jag släpade mig fram en halvmil efter de andra och var snart ikapp igen. Den andra delen av banan var otroligt fin! Folktom med lysgrönt gräs och gyllene släpljus över nejden. Så vackert att det nästan är omöjligt att det kan bli bättre. Men det kunde det! Vi fick ju spela ännu mer golf!

Hålen på den delen av banan var litet mer intressanta än de tidigare, eller så kanske var det att jag började slå litet bättre (= hade mer tur). Ett av hålen var allra mest spännande - med två stora sprinklers mitt på fairway. Igång. Min stackars make råkade få sin boll under en av dem, så han hade litet bråttom att få iväg den när det var hans tur. Jag hamnade som vanligt i ruffen och gick torrskodd genom detta hål.  Det har sina fördelar att slå snett. Älskade maken fick förresten ihop 44 poäng, som den stjärna han (alltid) är. Själv fick jag 12 poäng. Vartenda ett dyrt och älskat!

Rundan tog sammanlagt 5 timmar och jag har fortfarande träningsvärk i armarna. Men ååååå vad roligt det är! Ser fram emot att gå 9-hålsbanan på Söderby, plötsligt känns mitt innerligt avskydda hål 2 inte längre lika jobbigt. Och det fullkomligt skräckinjagande långa hål 6 ter sig inte alls speciellt evighetslångt.

Här kommer en bonusbild på två av medspelarna!

Det jag lärt mig av den här vändan är att (1) jag KAN slå okejlångt; (2) det är bättre att slå rakt och halvkort än snett och långt. I och för sig slår jag allra oftast snett och kort, men nu vet jag i vart fall att det är riktningen snarare än längden som jag ska satsa på att få ordning på. Och ja, den i sällskapet som mest konsekvent slog längst och snedast - det var också den som klarade sig på minst antal slag. Men... äsch... nu diskuterar vi inte det här längre. Var är min gameboy förresten?