Visst kom vi iväg till Melleruds golfbana och spelade deras pay&play-bana. Men det gick inte direkt strålande. På första hålet blev genomsläppta av en fader med två golf- (?) -spelande telningar och jag blev förstås otroligt stressad av att snabbt spela förbi dem så att de kunde fortsätta. Helt i onödan egentligen, för de spelade kors och tvärs över hela banan - mer åt sidorna än framåt. På andra hålet såg det ut att gå okej, efter andra slaget hamnade min boll i lätt ruff men när jag skulle gå och spela vidare var bollen BORTA. Efter att på andra hål ha fått peggarna mystiskt försvunna kom vi fram till enda förklaringen: Banan ÄTER saker.

Bland annat tror jag att banan äter gräs. Sådant var det nämligen ganska ont om, i synnerhet på greenerna. En av greenerna bestod till största delen av torv och jord, och på andra var det stora gropar med mossa. Även på utslagsplatserna var det ätning, men av jord. Det var litet svårt att få iväg bollen från dem ibland - groparna var inte helt oansenliga.

Nåja, det gick kasst för mig (11 poäng), fast inte för maken (29 poäng) men det var rätt kul ändå. Men det kändes litet väl dyrt att betala 125 kronor per spelare för en så pass dåligt underhållen bana. Den var litet småtrist på andra sätt också, och till och med litet farlig. Hålen låg rätt nära varandra och med tanke på att man inte ens behöver ha gått en grönt-kort-kurs för att få spela på banan kändes det som att det inte gick att vara säker på att andra spelares bollar skulle gå åt planerade håll eller att de skulle ha tillräcklig koll på nödvändig säkerhet. Inget ställe vi återvänder till med andra ord.

I övrigt ägnade vi dagen åt allt som vi tänkt. Vihittade också en bra tältplats redan innan golfen, på en väg in i skogen som verkade leda till en byggarbetsplats. Det såg litet lagom ocharmigt ut, men verkade åtminstone tillräckligt avskild för att vi skulle kunna slå upp tältet. När vi sedan återvände efter golfen och middag intagen på torget i metropolen Mellerud upptäckte vi dock att det faktiskt låg ett boningshus där. Men eftersom min makes hustru inte hade någon som helst lust att leta vidare efter ett nytt ställe knackade vi på och frågade om vi fick tälta där. Det fick vi, och vi fick dessutom tipset att det skulle ligga en avskild sjö en bit bort. Efter sju svåra mil (eller rättare sagt 1 km oländig traktorväg som fick mig att våndas avsevärt inför risken att skrapa bort hela avgassystemet från den stackars nyreparerade Audin) kom vi fram till vägs ände. Som bestod av en STOR virkeshög. Eller rättare sagt  såg det mest ut som stormfällt skräpvirke med massor av ris. Till fots vandrade vi sedan hundra meter längs en ännu oländigare traktorväg och kom fram till ett ändlöst kalhygge. Extremt charmigt.

Men eftersom vi ändå kunde skymta en sjö och jag inte direkt hade någon lust att omedelbart återvända längs den ångestframkallande tänk-om-bilen-går-sönder-vägen gick vi vidare och hittade en bra tältplats precis vid sjön. Vi slog upp tältet strax öster om en dunge och vaknade mitt på förmiddagen. Därefter frukost på klipporna och sedan ett morgondopp i sjön. Inga badkläder hade jag, men det fanns inte ett hus i sikte.

Nu har vi (med en halv dags mellanlandning i Dals Rostocks örtagård) (om ni är där MÅSTE ni prova caféets köttbullsmackor!) kommit fram till Hungvik, vilket var målet med resan (prova däremot INTE att äta Thai-mat på "Kina Restaurangen" i Säffle). Nu ska vi ännu en dag förbereda bröllop och sedan förstås fira det på lördag. Jag trodde inte alls det skulle gå att få internetkontakt här ute i obygden - telefonen är helt död - men när det gäller 3G-nätet är det bättre kontakt här än vad jag någonsin har i Uppsala eller Stockholm. Så jag sitter här i tältet med syrsorna gnisslandes utanför och en kopp té bredvid mig. Maken sover redan och själv ska jag strax krypa ner i sovsäcken. Godnatt!