Känslan av osårbarhet. Varifrån kommer den? Funderingarna fortsätter. Någonstans i höjd med Laxå (har inte ett dugg med saken att göra) kom jag att tänka på en annan form av osårbarhet. Den när man är nyförälskad, alltså innan det blivit till kärlek och man lärt känna varandra. Många kvinnor jag pratat med - även sådana som jag (inte ett dugg fördomsfullt ;-/) klassat som "ordentliga tanter" - har berättat att den fysiska kärleken kan vara som mest utan hämningar tillsammans med någon man inte känner. Nu har jag i och för sig inte pratat med så förskräckligt många om det här, men jag minns en gång i våras när jag blev rejält förvånad över att få höra detta från just ett gäng "ordentliga tanter" (eller, som min gamla hyresvärdinna skulle sagt - "rejäla fruntimmer"). Och även mindre ordentliga tanter har berättat samma sak. Hur det står till med oordentliga flickor har jag inte en aning om, men jag gissar att det inte är någon större skillnad. Hur som helst. Till saken. När vi analyserat känslan närmare har det vi funnit varit att de då inte varit sårbara för den de varit tillsammans med. De har haft sina egna liv och ännu inte börjat bekymra sig för vad deras (än så länge) tillfälliga partner tyckt om dem.

Det jag funderar på är om det finns en gemensam nämnare mellan detta och de tre situationerna jag beskrev i förrgår. Utan att ha reflekterat närmare kring detta kan jag ändå intuitivt känna att det finns något likartat.

Jag skulle inte utan vidare (vilket var min första tolkning innan jag började skriva denna mening) vilja säga att det kommer sig av att man har en starkare gräns mellan sig själv och den av något (ännu okänt) skäl ohotande omvärlden. Annars skulle man ju kunna tänka sig att det är så. Att man har en gräns mellan sig själv och den tillfälliga partnern. Och att man har en motsvarande tydlig gräns mellan sig själv och den värld som inte omfattas av de "hemligheter" (fel ord!) jag skrev om häromdagen. Men nej. Jag vet inte varför, men den tolkningen känns helt fel. För poängen är just att det inte behövs något gränssättande, just för att "det andra" inte kan såra. Eller förresten, nu har jag cyklat in på helt fel spår märker jag. Av någon anledning har jag kommit in på frågan om relationen mellan en själv och den omgivning som inte hotar att såra, och det jag är ute efter är relationen mellan en själv och det som gör att omgivningen inte hotar att såra. För frånvaron av hot kan inte bero på någon egenskap hos det som är sårande/icke-sårande - annars skulle inte upplevelsen av osårbarhet kunna dyka upp sådär utan vidare = utan att omgivningen inte förändrats. Och när jag var osårbar genom att känna mig älskad förändrades ju inte omgivningen; det var jag själv som förändrades. Alltså måste svaret sökas där. I mig själv och i de osårbara kvinnorna jag talat med.

Oj, undrar om någon alls (utom väninnan E möjligen) förstår hur jag tänker när jag skriver det här. Kanske är klockan för mycket och temperaturen för hög för att jag ska kunna uttrycka mig klart. Dessutom borde jag sova - imorgon gifter sig min bror och jag kommer ha fullt upp hela dagen med det. Sedan är det släktingar och allt möjligt och jag har inte en aning om när jag kommer ha möjlighet att fundera vidare. Godnatt så länge.