Alla inlägg den 23 juli 2008

Av Sanna - 23 juli 2008 23:32

Tidigare idag fick jag den märkligaste känsla. Tanken som då slog mig var att eftersom jag är älskad gör det inget om det finns de som tycker att jag är fel. Jag vet inte varför tanken plötsligt dök upp i huvudet. Med ens kändes det betydelselöst om andra tycker att jag är ful, klär mig illa, är för tjock, inte tycker att jag är tillräckligt framgångsrik - eller vad det nu kan vara. Till saken hör att jag just brukar känna mig som allt detta och mycket därtill. Pinsamt dålig på golf, genant usel  på att hantera besvärliga hästar och när jag tänker på att jag inte är docent ännu kan jag känna en lätt skamkänsla. Plus att jag aldrig verkar lyckas skriva klart något skönlitterärt, har en bedrövlig frisyr och dessutom alldeles för många dammråttor hemma. För att inte tala om att jag stundom kan bli i det närmaste patologiskt blyg och totalt få tunghäfta.

Med andra ord, jag är långt ifrån perfekt och dessutom ibland alltför medveten om att andra är varse alla mina fel och brister.

Vad var det då för konstig känsla som dök upp? Varför kände jag så, och vad betyder det? Utan att närmare analyserat känslan framstod den som något hemlighetsfull. Det var som att kärleken var en hemlighet som skyddade mig. Att andra i sin ovetskap om detta kan fälla sina omdömen utan att de berör mig. När jag tänker efter kommer jag ihåg att jag en gång haft en snarlik känsla. Jag var femton år och mycket förälskad i en grannpojke till en skolkamrat. Han hette Ingemar och jag fick andnöd bara han fanns i närheten. Helt bokstavligt alltså. Jag minns när jag vid ett tillfälle var hemma hos honom och han visade mig sina hockeybilder eller vad det nu var. Det han visade mig var helt bortom min uppmärksamhet - jag hade fullt upp med att inte låta det märkas att jag nästan inte kunde andas.

Den kärleken ledde ingen vart, både han och jag var alltför blyga. Den ofullbordade kärlekens förlust är dock inget att sörja och när jag återsåg honom flera år senare förstod jag inte vad jag sett. Men det är inte poängen, utan den är att jag för några ögonblick kände mig osårbar. Inte på ett kaxigt sätt, utan mer som ett sakligt konstaterande. Omgivningen kunde inte såra mig.

Vänta nu. Samma känsla kom en gång för kanske 15 år sedan. Tillsammans med en väninna hade jag ett hemligt projekt på gång (så hemligt att jag inte ens idag vill säga vad det handlade om). Jag minns att jag då - helt prosaiskt när jag satt på cykeln på väg från Luthagen till Katalin - kände precis samma skydd från det vi höll på med. Vetskapen om att något viktigt i mitt liv fanns som andra inte kände till gjorde att jag fick en osynlig rustning.

Nu snuddade samma känsla vid mig, en tredje gång.

Det är många saker i och bakom känslan som jag inte är klar över. Förutsätter den att jag samtidigt tänker att andra inte känner till att jag är skyddad? Förutsätter den att det finns någon mer människa som jag delar hemligheten med? Och den kanske största frågan - varför får jag i vanliga fall för mig att andras uppfattningar har så stor betydelse? Varför är jag annars så sårbar för vad andra tycker? Nej, det där var fel formulerat. Jag tar om det: Varför är jag annars så sårbar för vad jag tror att andra tycker? Är det inte något egendomligt över att bry sig så mycket om det? Om jag ser på det helt sakligt är det svårt att på allvar hävda att andras uppfattningar har någon betydelse. Visst har det betydelse vad min chef tycker om mitt jobb, vad mina vänner tycker om vad jag säger och gör, vad min älskade tycker om mig. Men annars? ...  Men jag är inte alls unik. I våras åt jag en gång lunch tillsammans med ett par väninnor och vi diskuterade smink. Jag sade då att jag tycker att människor ofta är vackrare utan smink. En av väninnorna verkade uppfatta det som att jag sade att hon inte är vacker när hon sminkar sig - när det enda jag sade var att jag tycker att osminkat är vackrare. Att hon blev litet störd av det förbryllade mig då, eftersom min åsikt om andra kvinnors utseende inte kan ha någon som helst direkt betydelse. Men egentligen är det ju ingen skillnad på väninnans reaktion och min egen när jag försöker dölja bilringarna bakom vida kläder när jag går på stan.

Frågan är kanske därför inte så mycket varför jag ibland är osårbar, utan varför jag som regel är mycket sårbar. Det är ju konstigt.

Men jag har ändå svårt att lämna den initiala frågan om förutsättningarna för den ovanliga osårbarheten. Även om den sista frågan kanske är mer relevant att ställa känns den inte fruktbar - den har ställts alltför många gånger för att ge mig något nytt perspektiv eller nya svar.


Jag ska fundera vidare över det här, nu är klockan för mycket och blogginlägget redan alltför långt. Om du som läser det här har någon tanke, skriv en kommentar i bloggen!

Av Sanna - 23 juli 2008 12:04

Övningen på 18-hålsbanan gav verkligen utdelning. När vi spelade hemma på 9-hålsbanan var det med ovanlig säkerhet som jag sänkte bollarna i vattenhinder. Två bollar försvann i vattenhindret på andra hålet. Den ena satte jag från långt håll med järnfyran och det blev en riktigt elegant båge innan det kom ett distinkt plums mitt i dammen. Andra bollen fick jag ner genom en tillika estetisk tur - men med 60-gradersklubban och således kortare.

Jag tror att jag måste utveckla senaste rundans kort-men-rakt-koncept något för det blir ganska dyrt och alltför poänglöst (dock endast i en bokstavlig mening) att lägga alla bollar på botten av Söderbys dammar.

Hålet därefter, trean, brukar vara min favorit. Oftast hamnar jag på green på första eller andra slaget. MEN. Första bollen hamnade rakt i sidovattenhindret. Och andra bollen hamnade rakt i sidovattenhindret. Där tycker jag att jag kunde satsat litet mer på variation i slagen.

Fjärde hål gick bra. Femtehålet gick också bra, bortsett från att jag där övade zig-zag-puttning från ruffkant till ruffkant. Sexan gick halvbra. Sjuan gick också bra, bortsett från att jag puttade litet väl många gånger. Åttan samma sak. Och likaså nian. På nian gjorde jag dock dagens snyggaste slag - med järnfyran fick jag iväg bollen från ruffen till green med ett långt slag (100 m? 125 m?). Ja, sedan puttade jag tusen gånger och fick inte så många poäng. Sammanlagt sex. Men jag är rätt nöjd ändå. Det var kul och jag har spelat in mig på järnfyran och trivs bra med den. Fast jag har fortfarande långt kvar till officiellt handikapp, än så länge är jag bara inofficiellt handikappad (å andra sidan ovanligt gravt handikappad).



Ovido - Quiz & Flashcards