Jag hinner inte skriva så mycket idag - sitter uppe på kammaren och borde egentligen förbereda toastmastrandet för min brors bröllopsfest på lördag, men kan inte låta bli att ändå slänga in en tanke här.

I förra inlägget skrev jag att den mest relevanta frågan är varför jag påverkas av andras omdömen, och frågan om förutsättningarna för att inte göra det (det vill säga, förutsättningarna för de tre ögonblicken av osårbarhet som jag beskrev igår) tedde sig som en kanske onödig omväg. Men så råkade jag idag komma på det som kallas för ett salutogent perspektiv. I korthet går det ut på att söka efter friskhetsfaktorer istället för faktorer som bidrar till ohälsa; det har varit ett ganska flitigt förekommande perspektiv inom psykosocial hälsoforskning de senaste 15 åren. Kruxet med att söka efter det som reproducerar problem är att själva fokuset på problemet kan göra att problemet som sådant återskapas. Jag skulle kunna skriva en avhandling om detta (och har förresten gjort det*) men ska inte lägga ut texten alltför mycket kring det, utan nöjer mig med att påminna mig om att så är fallet. Bara ett exempel för att illustrera: fokuserar man mycket på sin vikt är det stor risk att man upplever sig vara tjock än om man går ut i skogen och tänker på något helt annat.

Det är alltså inte ologiskt att fundera på förutsättningarna för osårbarheten.

___________________________

* Det kanske ska påpekas att  kopplingen mellan problemreproduktion och salutogent perspektiv är mycket svag, men jag struntar i det här.  Båda tankefigurerna pekar dock åt samma håll, även om det är på olika sätt.