Övningen på 18-hålsbanan gav verkligen utdelning. När vi spelade hemma på 9-hålsbanan var det med ovanlig säkerhet som jag sänkte bollarna i vattenhinder. Två bollar försvann i vattenhindret på andra hålet. Den ena satte jag från långt håll med järnfyran och det blev en riktigt elegant båge innan det kom ett distinkt plums mitt i dammen. Andra bollen fick jag ner genom en tillika estetisk tur - men med 60-gradersklubban och således kortare.

Jag tror att jag måste utveckla senaste rundans kort-men-rakt-koncept något för det blir ganska dyrt och alltför poänglöst (dock endast i en bokstavlig mening) att lägga alla bollar på botten av Söderbys dammar.

Hålet därefter, trean, brukar vara min favorit. Oftast hamnar jag på green på första eller andra slaget. MEN. Första bollen hamnade rakt i sidovattenhindret. Och andra bollen hamnade rakt i sidovattenhindret. Där tycker jag att jag kunde satsat litet mer på variation i slagen.

Fjärde hål gick bra. Femtehålet gick också bra, bortsett från att jag där övade zig-zag-puttning från ruffkant till ruffkant. Sexan gick halvbra. Sjuan gick också bra, bortsett från att jag puttade litet väl många gånger. Åttan samma sak. Och likaså nian. På nian gjorde jag dock dagens snyggaste slag - med järnfyran fick jag iväg bollen från ruffen till green med ett långt slag (100 m? 125 m?). Ja, sedan puttade jag tusen gånger och fick inte så många poäng. Sammanlagt sex. Men jag är rätt nöjd ändå. Det var kul och jag har spelat in mig på järnfyran och trivs bra med den. Fast jag har fortfarande långt kvar till officiellt handikapp, än så länge är jag bara inofficiellt handikappad (å andra sidan ovanligt gravt handikappad).

Så har jag nu för första gången spelat på hela 18 hål! Planen var från början att spela från gulsvart utslagsplats, som ligger närmare hålet än röd tee (= ordinarie utslagsplats för de som kan spela golf, d.v.s inte för mig), men maken förelog att jag ändå skulle försöka spela från röd tee - och eftersom jag är en lättövertalad varelse så gjorde jag det. Ett annat bra skäl är att för att få officiellt handikapp så ska man gå tre rundor tillsammans med spelare som har sådant själva - och då ska man spela från just röd tee. Då vi nu skulle spela tillsammans med ett par goda vänner med officiellt handikapp kunde det ju vara bra att ta tillfället i akt att få en sådan runda på meritlistan.

Fjärilarna hade flygcirkus och uppvisningskonster i magen på mig när jag skulle slå ut från första utslagsplatsen och plötsligt hade jag inte en aning om hur man skulle slå ut en boll. Men de gamla takterna satt helt tydligt i, för med vanlig träffsäkerhet placerade jag bollen tjugo meter ut i ruffen. Dock gick den ju framåt, vilket åtminstone är något att glädjas över (vid hål 5 gick bollen däremot bakåt som omväxling).

Sammanlagt fick jag tre poäng på de första 9 hålen. De sista två kom nionde hålet och på det slog jag lika bra som medspelaren K. Det var förresten rätt intressant att se hur medspelarna (som alltså har officiellt handikapp båda två) spelade. Jag var faktiskt inte den som letade mest efter bollen (vilket påminner mig om en av mina bröders personliga banrekord - 28 förlorade bollar på en dag. Två rundor, men ändå) (tack kära bror för trösten) (själv tappade jag efter ett tag räkningen på alla bollar jag lämnade efter mig på banan, men jag tror inte det var 28). Efter dessa första 9 hål föreslog tack och lov värdparet en stunds paus, men vi hade knappt hunnit sätta oss förrän det var dags att ta sig an de sista 9 hålen. Då trodde jag att jag skulle dö av utmattning. Men jag påminde mig om att jag var näst yngst i sällskapet och därför knappast kunde ge upp. Istället knaprade jag i mig en kvarts chokladkaka medan jag släpade mig fram en halvmil efter de andra och var snart ikapp igen. Den andra delen av banan var otroligt fin! Folktom med lysgrönt gräs och gyllene släpljus över nejden. Så vackert att det nästan är omöjligt att det kan bli bättre. Men det kunde det! Vi fick ju spela ännu mer golf!

Hålen på den delen av banan var litet mer intressanta än de tidigare, eller så kanske var det att jag började slå litet bättre (= hade mer tur). Ett av hålen var allra mest spännande - med två stora sprinklers mitt på fairway. Igång. Min stackars make råkade få sin boll under en av dem, så han hade litet bråttom att få iväg den när det var hans tur. Jag hamnade som vanligt i ruffen och gick torrskodd genom detta hål.  Det har sina fördelar att slå snett. Älskade maken fick förresten ihop 44 poäng, som den stjärna han (alltid) är. Själv fick jag 12 poäng. Vartenda ett dyrt och älskat!

Rundan tog sammanlagt 5 timmar och jag har fortfarande träningsvärk i armarna. Men ååååå vad roligt det är! Ser fram emot att gå 9-hålsbanan på Söderby, plötsligt känns mitt innerligt avskydda hål 2 inte längre lika jobbigt. Och det fullkomligt skräckinjagande långa hål 6 ter sig inte alls speciellt evighetslångt.

Här kommer en bonusbild på två av medspelarna!

Det jag lärt mig av den här vändan är att (1) jag KAN slå okejlångt; (2) det är bättre att slå rakt och halvkort än snett och långt. I och för sig slår jag allra oftast snett och kort, men nu vet jag i vart fall att det är riktningen snarare än längden som jag ska satsa på att få ordning på. Och ja, den i sällskapet som mest konsekvent slog längst och snedast - det var också den som klarade sig på minst antal slag. Men... äsch... nu diskuterar vi inte det här längre. Var är min gameboy förresten?

Håller på att packa klubborna! AGAGOS!

Inför morgondagens spel på XXL-bana åkte vi till rangen igår kväll för att träna litet på långslag. Jag provade också ett par klubbor som jag inte brukar använda - järntrean, järnfyran och metalwoodtrean. Alltså de tre långklubborna. Drivern räknar jag inte, den spelar jag alldeles för ojämnt med. Förvisso spelar jag även ojämnt med de andra. Fyran har jag exempelvis aldrig spelat med, och järntrean har jag bara provat ett par gånger med mycket otillfredsställande resultat.

Jag stretchade som vanligt, såg till att ha klubban i fingrarna och inte handen, provsvingade med två klubbor ihop för att få svingen på plats. Det känns som jag genomför en flygplanskontroll innan start när jag förbereder mig. Rygg klar, rumpa klar, högerfot klar, nej förresten högerfot in, högerfot klar, vikt på högerfot klar, klubba i fingrarna klar, knogarna rätt, klubba rätvinklig klar, placering av boll klar, baksving upp och så iväg. Med påföljane efterkontroll om allt gick bra. Rätt vinkel på vänsterarm? Rätt vinkel på högerarm? Rätt vinkel på klubba? Slog jag igenom? Håhåjaja, fatta hur lång tid det tar för mig att slå en hink bollar!

Hur som haver gick det ganska bra och jag slog åtminstone litet halvlångt med järntrean och metalwoodtrean - bollen landade efter ca 125 meter vid ett tillfälle och åtminstone hälften av bollarna gick iväg rakt.  Så om jag slår så här imorgon så ska det nog fungera. Fast ni vet ju att golfguden har en stenhård varannangångsprincip, så sannolikt kommer jag slå helt uruselt på banan. I och för sig har jag inte listat ut om det är en varannangångsprincip eller om det är en du-ska-inte-tro-att-du-lärt-dig-något-princip, så kanske kan det fungera om jag går ut på banan med övertygelsen om att det kommer gå dåligt. Å andra sidan kommer jag då hindras av det-går-inte-att-spela-om-man-är-på-dåligt-humör-principen. Fast vänta nu... om jag tänker att jag bara ska ut och träna och att poängen inte spelar någon roll, då kanske det går bra? Hm. Svårt det här.

Den allra trixigaste principen är dock du-ska-inte-tro-att-du-lärt-dig-något-principen (härefter kallad DSKITADLDN-principen, även förkortad SKIT), eftersom jag enligt den inte får utveckla idéer om vad som gjort att jag nån gång slår bra. Det som i regel händer när jag försöker utveckla sådana idéer är att det går jättedåligt när jag nästa gång ska försöka tillämpa dem. Alltså tycker jag det är mycket pinsamt att skriva om sådant här - eftersom SKIT-principen även innehåller ett stort element av skam över att jag inte bara är dålig utan till och med SÅ dålig att jag för en stund inbillat mig att jag inte varit så dålig. Så när jag skriver något här om vad som kan göra golfen bättre, då har jag i samma andetag lagt grunden för att skämmas över att jag alltså varit dubbeldålig. För er som är socialpsykologer kan ni jämföra med att någon sägs sakna sjukdomsinsikt och effekterna av det [ursäkta grammatiken förresten].

Men... jag kom just på ett motvapen! Eftersom golfguden med sina elaka principer blott och bart är gud över en ganska begränsad del av livet och mänskligheten så kan jag kontra med mänsklig altruism! Den är som vi alla vet mycket mer allomfattande och bred än värsta största golbanan. Ha! Härmed formulerar jag officiellt AGAGOS-principen (Att-ge-andra-glädje-och-självförtroende-principen). Den går ut på att det är BRA att erkänna sina misstag (och även att upprepa dem) eftersom andra då kan känna sig duktiga.

Med andra ord, med AGAGOS-principen som bas ska jag nu äntligen samla ihop lärdomarna från gårdagens range-spel:

1. Slå igenom bollen. Det vill säga, att inte tänka att jag jag ska slå på en boll som sen går iväg, utan tanken är att jag bara slår genom hela svingen och att det sen råkar ligga en boll i dess väg är bara en tillfällighet. Jag har inte en aning om vad som händer när jag tänker på ena eller andra sättet, bara att det verkar vara en skillnad.

2. Om jag har högerfoten litet litet inåtvänd är det lättare att hålla den stabil.

3. Hädanefter ska jag utropa AGAGOS! när jag slår dåligt, och inte SKIT!

Håll tummarna för mig på lördag! 

Sitter i växthuset - det är litet lagom svalt bakom skuggan från tomaterna. Har just konstaterat att nysådda gräsmattan utanför har börjat spira så smått. Det var en hel vecka sedan jag sådde den, så jag hade nästan börjat ge upp och tro att det var dåliga frön jag köpte. Men nu så...

Vår trädgård, den är alldeles speciell. Den är ganska liten, bara ca 70 kvm, och det mesta växer på höjden. Våra hallon är så höga att jag var tvungen att ta fram stegen när vi skulle plocka dem häromdagen. Och om vi köper nya plantor, så är det för det mesta höjden på dem som avgör. Allt som klättrar och slingrar sig uppåt är välkommet och det är många frodiga väggar som lockar till sig beundrare. Ibland hittar vi grannar i trädgården som står och tittar, och ganska ofta hör man kommentarer från förbipasserande på gatan. Men... det speciella med trädgården är att det finns en del av den som de flesta inte ser. Bakom de höga hallonbuskarna, rosorna, schersminen, kaprifolen, pilen, klematisen och humlen står växthuset. Där har vi några kvadratmeter gräs och runtom det blommor och bär av olika slag. Det härliga är att inga utom de inbjudna ser den här delen! Jo, på vintern förstås, då buskarna tappat sina löv. Men det är inga andra än vi själva och närmaste vännerna som vet hur den är på sommaren. Och inte heller är det några andra som vet hur fabulöst mysigt det är att sitta i växthuset på sommar- och höstkvällar. På något sätt tilltalar det mig att beundrande grannar som står utanför detta hemliga rum inte vet att det finns en ÄNNU finare del.

Alla med trädgård borde ha en inre och litet hemlig trädgård i trädgården! 

Från det ena till det femte ska vi i helgen spela på 18-hålsbanan på Väddö. Maken har spelat på 18-hålsbanor flera gånger förut, men jag har aldrig gjort det. Det ska bli otroligt spännande! :-) Det killar i magen när jag tänker på det! Vi ska spela med ett par vänner som har officiellt handikapp, så det är är för maken ett tillfälle att själv ta ett stort steg mot sitt egna officiella handikapp. För att göra det måste man spela från en av de ordinarie utslagsplatserna och få sitt resultat godkänd av en medspelare med officiellt handikapp. Själv ska jag spela en kortare variant av banan, och slår mina slag från 150 meter från hålet. Eftersom jag är så pass dålig på golf än så länge så är det inte meningsfullt att spela från längre håll än så - då kommer det gå åt femtioelva slag innan jag ens är i närheten av hålet. Men maken är ju bättre på det här med att slå långt, så han kan säkert klara av att slå från riktiga utslagsplatserna.

Äsch. 8 poäng.Varför blir jag aldrig bättre? Jag tröstar mig med några medkamraters prestationer. Just bunkerdesperationen känner jag igen mig i, har själv gjort exakt likadant en gång.

Spelet igår gick över förväntan bra, trots mina farhågor om att det bara skulle bli pinsamt att jag skrev i bloggen att jag skulle träna på längre slag med hjälp av tipsen från golf.se. Jag började med att stretcha bålrotationen. Först glömde jag att det var just bålens rörlighet i förhållande till höfterna som skulle tänjas fram utan fick för mig mig att det bara var rotationen i största allmänhet, så först gick det alldeles fantastiskt bra att få ryggen i slagriktningen. Alltså ända till att maken påpekade att jag kanske inte skulle svänga runt hela höftpartiet också.

Sedan gjorde jag övningen med att svinga flera klubbor i taget. Eftersom jag konsekvent överskattar min egen styrka tog jag tre klubbor, men efter att nästan ha ramlat omkull av tyngden i svingen fick jag litet diskret lägga den tredje åt sidan och fortsätta bara med två. Men där hände det något! Nåja, det som hände allra först var att jag enligt principen ovan svängde med höfterna i god salsa-stil (jodå, även med snygga höftvickningar åt sidorna). Men efter att jag kommit ihåg att det var just golf jag skulle öva på blev den här övningen MYCKET effektiv. Plötsligt kunde jag KÄNNA hur det skulle kännas. Jag kände precis vilka muskler det skulle kännas i, och svingen (och handledsrotationen) kom helt naturligt av klubbornas blotta tyngdkraft.

Därefter provade jag att svinga med järnfemman, och till min förvåning flög bollen iväg både rakt och långt. :-o Inte bara en gång, utan de flesta gånger! Så det verkar som att det här hjälpte rätt ordentligt. Det jag gjorde var sammanfattningsvis:
1. Stretcha rörligheten.
2. Se till att ryggen är i spelriktning.
3. Öva med flera klubbor.
4. Se till att högerarmen kommer upp i rät vinkel.
5. Vila klubbskaftet mot fingrarna, inte uppe i handflatan.

Här är förresten filmen jag blev inspirerad av!

När jag sedan gick bana och kände att jag ville få ordning på svingen så lånade jag bara makens klubba innan utslaget och gjorde ett par provsvingar med dem båda. Sen var svingen på plats igen.

Sedan är det såklart inte alltid en fördel att slå längre. Ett exempel på en klar nackdel fick jag på ett hål som har ett vattenhinder rak över banan. Där brukar jag i bästa fall landa prydligt strax innan hindret för att sedan med sextiogradersklubban tjoppa över bollen till green. Men den här gången plumsade bollen i vattnet. Fast det problemet kan ju lösas genom att jag tar med mig järnsexan till dess att jag slår så bra att jag kommer ända över vattnet med femman.

I och för sig ska jag väl inte påstå att ALLT gick helt strålande. Till exempel försökte jag mig på att slå med min metalwoodfemma, men det blev helt kajko. Inte ett enda slag funkade, så den lade jag i bilen på vägen från rangen till banan. Men när jag spelar korthålsbana så behöver jag ju i princip inte någon längre klubba än järnfemman. Jo, i och för sig, några hål är fulla 150 meter från tee till green - och så långt slår jag inte. Speciellt inte på det hålet där det ligger en bunker mellan fairway och green (= går inte att låta bollen rulla in på green, den måste LANDA där). Men hur som helst är mitt spel med metalwoodklubborna och drivern så slumpartat att inte känns meningsfullt att ta med dem på banorna. Jag ska öva litet mer med dem på rangen (fast inte femman, det gick bara FÖR dåligt) och får jag inte bättre koll på dem ska jag se om det inte går att ta nån lektion.

Det var så kul att spela igår att jag nästan är sugen på att spela idag igen. Fast tidigare erfarenhet visar att det då brukar gå dubbeldåligt. Du ska inte tro att du är någon, kommer golfgudens rungande predikan då.

Nå, jag får se hur jag gör. Nu ska jag sitta ett tag till i trädgården, klappa katten litet och fortsätta ominstallationerna på datorn. Såhär ser min vy ut från trädgårdsstolen förresten, tagen nån kvart sedan.

Jag vågar nästan inte skriva här om vad jag ska träna på i dagens golfpass. Inte för att det är radikalt eller förbjudet på något sätt, men jag känner mig så dum när jag uttalar ambitioner och det sen bara går åt skogen. Men men... för att få alla er andra att känna er duktiga kan jag gå med på att visa mina egna misslyckanden, så därför ska jag trots allt tala om vad som står på dagens schema: träna långa slag. Har fått tips genom golf.se (kolla in deras filmer, de är jättebra!):

1. Ryggen ska vara i bollriktningen i baksvingen (kom ihåg att stretcha så att höfterna inte följer med i rörelsen).

2. Högerarmen ska för högerspelare vara i 45 graders vinkel längst upp i baksvingen.

3. Värm upp genom att svinga fritt med 2-3 klubbor, så att den fulla svingen kommer ut (det blir för tungt att ha fel sving med så många klubbor).

4. Kroppen ska ROTERA, inte gunga.

Får väl se om det här gör någon skillnad. Eller så kommer morgondagens rapport med vanligt nedslående besked om att jag haft hoppmattedemonstration igen. Just ja, jag ska ta med kameran igen så att jag kan se gungandet.

När det gäller datorn kämpar jag fortfarande. Har inte riktigt hunnit klart än. Flera program återstår att ominstallera, dokumenten ska överföras och så ska jag lägga tillbaks de gamla bokmärkena . E-post-läsandet har blivit svårt lidande under perioden. Igår kom jag in på comhem-posten, men jobb-mailen har jag inte kollat än eftersom jag inte lagt tillbaks bokmärkena än och därför inte vet hur jag kommer åt den. Å andra sidan har jag semester, så jag kan inte direkt påstå att jag har dåligt samvete för det. 

Men nu ska jag inte fördjupa mig i det. En sista klunk av téet, stänga av datorn och dra på mig ett par byxor (jag var litet väderoptimistisk imorse och satte på mig kjol) och åka iväg till golfbanan. Hej och hå!